Ja, i går tog vi oss från CPH till YYZ, och för första gången klev vi av här och svängde inte "in i USA" när det var dags att visa passet.

Men dessförinnan var det incheckning, komplettering av poäng (jag lyckas aldrig lägga in både Johans och mitt Eurobonus när jag bokar biljett med SAS), fast track genom säkerhetskontrollen och mina väskor gick igenom röntgen tre gånger. Klockan 9 en lördag morgon var de på gott humör på Kastrup, men hur är det en måndag eftermiddag på O'Hare? Jag har ju all elektronik i handbagaget; mobilen, plattan, Astrid II, vår lilla dashcam, kameran, alla laddare som hör till samt laddaren till aktivitetsklockan, en powerbank, adapter... Jag tror jag lägger upp allt sådant synligt i en back när vi flyger hem. 

Det blev en runda i tax free och en ny typ av Harahorn gin plus en Absolut a la Pride, innan vi satte oss i SAS lounge och bara tog det lugnt. 1,5 h innan beräknad avgång började vi vår promenad mot gaten som låg i E-piren, en bra bit i riktning mot Öresundsbron. Fördelen med de 10 minuternas promenad var att det inte var någon kö till passkontrollen, vid C-piren där vi brukar åka ifrån var det smockfullt.

Finn Viking hette vårt plan, en Airbus 321 neo LR som är nytt i SAS-flottan för året. Vi hade valt första raden, vilket innebär att alla passerade oss. Detta plan har "bara" en mittgång och till skillnad från de större med två gångar så är den främre dörren längst fram och inte vid 10:e eller så. Men så fort alla var ombord och snubben som skulle åka med Air Canada och inte SAS hade gått av igen (de två flygbolagen hade varsin avgång till Toronto med tjugo minuters skillnad, men hur går det till när de lyckas komma förbi scanningen vid gaten? Det är ju inte första gången vi bevittnat detta) och de som kommit med sena connections var ombord, då körde vi. Lite sena, men när vi väl var framme i Kanada så kom vi för tidigt (jag hann inte se min tredje film klart) och stod inlåsta en god stund innan någon reagerade på att det blev en trafikstockning ner i gate-gången.

Nåja, sen var vi redo för ett race genom flygplatsen för att komma snabbt fram till kioskerna, automaterna där man scannar sitt pass, intygar att tulldeklarationen som lämnats i förväg stämmer och slutligen fotograferas. Som kvitto får man en usel kopia som en immigrationsofficer sätter ett färgglatt streck på, sedan är det bara att hämta sina väskor på bandet, passera grön gång, lämna lappen och vips, så är man i Kanada! Nu väntade dock några osäkra minuter, skulle vi råka ut för obligatorisk stickprovskontroll av covid-19? Inom en kvart från det att man registrerat sin ankomst i automaten så skulle man i så fall få ett mejl med instruktioner om hur ett sådant test skulle gå till. Det kom inget mejl, så vi klev lättade ut i ankomsthallen. Nu återstod att få tag på lite CAD och lista ut hur vi skulle ta oss till hotellet. Bankomaten ville inte ge oss några dollar, så jag växlade några euro jag hade sedan Dublin. Köp 1.05, sälj 1.50 typ, men det kändes ju lite bättre att ha lite cash ändå. Vi tog tåget till Union station och sedan tunnelbanan 5 stationer till Collage, därefter var det mindre ån 200 m  promenad till Holiday Inn. Google Maps ansåg att de tre milen från flygplatsen skulle ta en timme med taxi, så tåget kändes bra ut flera synvinklar. 

Återkommer i morgon med våra äventyr,  men vi kan väl säga att det luktar maja i vartannat gathörn (Amsterdam är dessutom Torontos vänort) och på McDonalds samlas riktigt konstiga människor. Plus Berglunds. 

Och klockan halv tre i morse kom jag på att jag glömt kolla skräpmejlen, men inte heller där hade vi fått mejl från myndigheterna. Det tackar vi för. 

Dags för katterna att åka bil till Ängelholm igen. Vi fick skjutsa husse till jobbet först, så det blev en extra runda på väg 21. Det tröttade kanske lite, de tog en paus då och då från sitt prat. Jag kan bara inte förstå att Buffe är så rädd, det är ett verkligt trauma för honom. Väl framme lämnade han snabbt sin plats längst in i sin bur, så det går ändå fort över. Det satt en arg huskatt i sviten, hans husse och matte hade blivit försenade, så grabbarna fick tillfälligt ta in i annat rum. Jack tyckte inte det var nödvändigt så han var på väg ut i korridoren, men fick snällt vända in igen.

Vi åkte 16.08 från Tyringe och ankom Kastrup vid 18, vi fastnade efter ett tåg med tekniska problem i Hyllie. Köpte med oss mat och vin till rummet, det blev Comfort även denna gång. Jag tror på en tidig kväll 

Sedan sist har SAS piloter strejkat, men också hunnit komma tillbaks i tjänst. Det senaste vi hörde var att de skulle rösta om avtalet i respektive fackklubb, men om det har skett så var det ingen nyhet längre, så hur det gått vet jag inte. Men ur resesynpunkt var det bra att inte ha semester i början av juli i år. Har en kollega som kom hem efter 29 timmar och 5 flygplatser från en resa till familjen i mellanvästern, och det är ju långt från den bekvämlighet som ett direktflyg väntas ge...

Det är väl bara att ta en dag i taget, den här veckan har vi haft en vattenläcka i källaren (åtgärdad nu i form av två pluggade rör och ett beslut om att vi inte har vatten upp i duschen och köket på ovanvåningen, vi har två fungerande ledningar upp till bottenvåningen), den nya gräsklipparen Cosmo af Kyrkogatan har kört sönder ett knivblad så pass att gängan slogs av, så han är hos doktorn och jag har ett ilsket rött knäveck som nu förhoppningsvis ska åtgärdas med antibiotika. Om en vecka ska vi rapportera till kanadensiska myndigheter om vår ankomst och kanske får en eller två av oss vara med om ett "random mandatory" covid-test. Svar kommer i så fall inom 72 timmar och befinns man då smittad, så får man sitta i karantän på något vis. Nåväl, det är bara att ta en dag i taget.

Önskemål: semester så sent som möjligt. Nackdelen med det är att vissa andra tycker att sommaren är över och planerar verksamhet som man förväntas vara med på. Så Kristina fick ett par dagar i september då hon bör vara i Stockholm och ingen annanstans. Men med lite resonemang och tänjande i andra änden så kanske vi skulle kunna planera för en USA resa ändå, om katthotellet hade plats. Det fick vi klart i går, så i dag bokade vi flyget.

SAS till Toronto (ny destination från i sommar) och hem från Chicago. Lite underhandsundersökningar i veckan har lett till att det verkar vara enklare (och också något billigare, eller mindre dyrt i alla fall) att boka hyrbil enväg om man håller sig inom USA och inte blandar in Kanada också. Men vi har ju kört kanadensiskregistrerad hyrbil i NY, så vi vet att det går, men eftersom vi aldrig åkt Greyhound buss så kunde det ju vara en idé att göra. Från Toronto till Buffalo tar det 3 timmar.

Då uppstod nästa kludd, man kunde boka i förväg på nätet och fylla i Sweden som boendeland, men alla andra uppgifter hörde samman med USA. Så postnumret hamnar i Charlotte, North Carolina, och telefonnumret gillades inte alls. Google fick bli vår hjälp, det går tre bussar om dagen och den vi ville boka är den enda som inte har ankomst sen kväll eller mitt i natten, så här chansas inte. En 11 år gammal Tripadvisor tråd föreslog att använda sig av .ca istället för .com och voila, då gick det både att fylla i land och Skåne County korrekt, så nu har vi biljetter. De kan dock ha dragit 2 x biljettavgift hos Eurocard, men det slåss jag med en annan dag. Nu ska vi försöka få tillbaks den där gamla känslan av att längta efter något, se fram emot något, den som man kunde känna ibland innan mars 2020.

Denna text skrevs av Kristina 2012, troligtvis med tanke på att skicka in den till tidningen Bilkåristen. Jag minns i dag, tio år senare, inte om det blev av:

Det är väl naturligt för en bilkårist att känna en viss dragning till en rejäl bilsemester. För min del vill jag gärna resa där det både talas engelska och där det är högertrafik. Detta har lett till en hel del miles längs amerikanska vägar de senaste 10 åren. För ännu längre sedan åkte jag tillsammans med lillasyster till Florida och det tog oss nästan en hel vecka att lyckas klura ut hur vi skulle fälla ner taket på cabrioleten. Då skulle vi lämna tillbaks bilen nästföljande dag, så vi körde nercabbat resten av tiden, även om vädret hade varit betydligt bättre tidigare. På den tiden var jag inte bilkårist, om någon undrar. Nackdelen med en cabriolet är det begränsade bagageutrymmet, så nu är det fullsize som gäller för makens och min del.

Bensinpriset ligger runt 7 kronor per liter och det finns delstater där man inte ens får tanka själv, utan måste ha assistans. Det känns lite osäkert att sticka ut kreditkortet genom sidorutan, men det har gått bra hittills.

Vi grovplanerar alltid våra rutter hemifrån och Mapquest är en flitigt använd hemsida där vi kan beräkna hur långa sträckorna är och hur lång tid de beräknas ta. Det är stor skillnad i verkligheten på ett tjockt grönt streck jämfört med ett smalare svart på kartan, även om båda i våra svenska ögon är motorvägar. Redan under vår första längre bilsemester i USA kom vi till Los Angeles och då vi inte hade GPS med oss de första åren, gjorde vi som man normalt brukar göra; nämligen titta på kartan och beräkna bästa rutten mellan punkterna A och B.

I Los Angeles finns de absolut värsta motorvägar jag varit med om och för att slippa onödiga äktenskapliga gräl på grund av att kartläsaren anser att bilföraren bör korsa fem körbanor för att ligga bra till inför nästa avfart, valde vi en annan väg. På kartan såg det bara ut som om vi skulle åka ett antal kvarter österut och sedan ett hundratal gator norrut, så skulle vi komma till önskad plats. Det som dock inte syns på en karta (eller GPS) är de områden som kan kännas riktigt obehagliga att köra igenom och där man särskilt uppskattar att det bara finns stoppskyltar och inte rödljus i korsningarna.

Vi har numera alltid med Astrid på våra resor. Det är vår GPS och det är tryggt att höra Astrids lugna stämma på svenska när trafiken börjar tjockna. Redan från början hade vi nordamerikanska kartor i den och vi väljer också att ha kvar kilometeranvisningarna. Det är lätt att bli tidsoptimist och tycka att det inte är så långt till nästa mål när man läser skyltarna i miles. En sak som vi nog aldrig kommer att vänja oss helt vid är också avståndet till avfartsskyltarna – skylten står mycket närmare avfarten än avståndet är här hemma och det är inte alltid vi kör som Astrid säger heller, för att det inte känns rätt. Å andra sidan har vi ibland kört blint efter hennes anvisningar också utan att ifrågasätta om den här grusvägen verkligen är den allra bästa till Mount Rushmore – visst borde vägen till detta monument vara lite bredare och åtminstone vara asfalterad?

Amerikanska körkort har samma format som våra, men de ser ändå lite annorlunda ut. Det har hänt mer än en gång att hotellpersonal checkat in familjen Sverige Korkkot (sic!). Det är med andra ord inte konstigt om människor försvinner i detta stora land, när man möter medarbetare i turistnäringen som hellre skulle dö än fråga om hur de ska tolka våra resehandlingar.

Vi har besökt 49 av delstaterna, och kört bil i de ”48 lower states” och överlag måste jag säga att även om medtrafikanterna emellanåt är många, så är de hänsynsfulla och visar man bara tecken på att man vill byta fil så släpps man ut. Men man får inte tveka eller vela, fast det gör vi väl aldrig?!

Under en resa där vi körde från Salt Lake City till St Louis och sedan fortsatte med tåg till New York via Chicago, fick vi ett fint erbjudande av hyrbilsagenten att få en uppgradering och få köra en Chevy TrailBlazer. Vi behövde inget större familjeråd, maken och jag, utan slog till. Varför är man aldrig misstänksam mot vänliga människor? Den här bilen var en Kaliforniaregistrerad bil som Avis i Utah uppenbarligen ville bli av med och Berglunds blev tacksamma offer att lämpa detta fordon på. Den hade varit med om en hel del och gått långt för att vara en hyrbil och detta ökade vi på med mer än 400 mil. Vid ett tillfälle var det en gul varningslampa som lyste och ville meddela oss något. Instruktionsbok medföljer aldrig hyrbilar varvid vi körde inom Avis på flygplatsen i Las Vegas. Hoppet om ett allvarligt fel som skulle rendera i nytt fordon släcktes lika fort som lampan. Det var bara lågt tryck i höger bakdäck, troligen orsakat av de stora temperatur- och tryckskillnader som höjden vi befann oss på medverkade till. Vi fick i alla fall bilen tvättad…  

På vår färd körde vi igenom Monument Valley. Det var oerhört vackert och imponerande med gigantiska stenformationer som stack upp ur landskapet och som hade mer eller mindre konstiga utseenden. Vi besökte också Four Corners, den enda punkt där fyra delstater (Utah, Colorado, Arizona och New Mexico) möts i USA. Det var en plats mitt ute i ingenting som bestod av en stor platta i marken som markerade delstatsgränserna. Runt omkring detta monument fanns slitna husvagnar där man sålde souvenirer och lokal kitsch. 17 minuter tyckte vi räckte där och begav oss mot New Mexico via en liten sväng i Colorado. Det fantastiska bergslandskapet fortsatte och det gick halvtimmar med bil mellan husen och orter utmärkta på kartan var inte större än en handfull hus(vagnar) och en obligatorisk bensinmack med butik.

Denna resa innebar också att vi tog oss genom flera tidzoner och oftast hade vi ingen aning om hur mycket klockan var när vi nådde ett motell att bo på över natten. Nevada har Pacifictime, Arizona har Mountaintime men vägrar anpassa sig till resten av USA och har därför inte sommartid. Å andra sidan består Arizonas norra delar mest av Navajoterritoriet som har sommartid. När tidzonen följer delstatsgränsen är den ändå begriplig, ibland tappar man plötsligt en timme utan att förstå det.

Delar av denna resa följde vi route 66, men oftast låg vi på motorvägen 50 meter bredvid. Gallup i New Mexico var nog en stad som levde som bäst när route 66 också gjorde det. Nu bestod den mest av igenbommade butiker och enstaka hotellkedjor. Järnvägen går igenom staden och det kändes som om det passerade ett tåg var 10:e minut. Vårt motell låg strax intill och tågen var störande i sig men det mest irriterande var att de enligt lag måste tuta fyra gånger före varje korsning med bilväg och vårt motell låg givetvis nära en plankorsning.

Städar lite. Johan och jag fick äran att prata om bourbon på ett möte som Snapphane Whiskysällskap höll i Hantverksföreningen i Hässleholm häromkvällen. Då hittade jag foton från 2010, då vi besökte flera av Kentuckys bourbon destillerier, bland annat Makers Mark. Eftersom vår älskade siames, 10 år vid det här laget, är uppkallad efter denna boutbon, så började jag fundera på var fotona i original finns. På amerikafararna.se kan man se stora jäs-kar, men i vår dropbox har jag inte många foton från 2010, så det blir att titta på diverse USB-stickor framöver. Så hittade jag ett där gummit börjat bli lite klibbigt och så hittade jag ett kåseri jag skrivit en gång för länge sedan, liksom en blankett som vi mejlade till Big Texan Motel 2013 för att boka rum. Hotels.com fanns förmodligen, men det brydde man sig inte om. Vi hade ingen aning om hur mycket ett rum kostade, men vi skulle bara bo där!

Big Texan Motel.pdf (179,68 kb)

Vilken lyx det är att bo 100 meter från arenan, man är i säng långt tidigare än andra ens hittat bilen i parkeringsgaraget. 

Två kvällar har vi nu sett orutinerade ungdomar, knappt 30 i alla fall, stupa innan sista akten på grund av för många öl. Tråkigt för dem. Vi har annars sett många som nästan inte skvimpat ut någonting alls på sin väg från kiosken till sin plats i arenan, med tre eller fyra plastmuggar i famnen. Sedan uppstår ett logistikproblem när sätet framför bara har en mugghållare och lutningen på denna gör att det inte behövs någon som rockar loss i bänkraden för att katastrofen är nära.Men som sagt, en eller annan öl slinker tydligen ner också.

I kväll såg vi Kip Moore för fjärde gången räknade vi ut. C2C i Stockholm, på Illinois state fair i Springfield, på Tortuga i Ft Lauderdale har vi tidigare träffat på honom. Det var härligt att se att han fortfarande hade den där lusten att hoppa ner från scen för att komma nära sina fans, den här gången fick han en irländsk flagga där man skrivit att man saknat honom. 

Några bra foton blev det dock inte, jag fick en varning i entrén för att min kamera skulle beslagtas om jag använde den. Johan passerade sin vakt utan anmärkning,  han fick till och med ett band på sin som godkänt. Så det blev mobilen och Kip hade inte många minuter utan färgad rök, så det blev både röda och blå bilder innan det blev ett vettigt avslut med normal färgskala.

Miranda var också bra, men Kip var bäst!

I dag bestämde vi oss för att gå på zoo. Det var ju uppehåll, ja rent av nästan sol. Så röda linjen och en promenad på det. Det var ett fint zoo, med en hel del svartvita bilder med förklarande texter hur det brukade vara. Med barn som red på elefanter, schimpanser som var med på te-partyn, besökare som matade lejon. Det är bra att de inte bara raderar sådan historia, bara för att det ligger långt ifrån vårt tankesätt i dag.

Det kom en skur precis när vi pausat på en Starbucks, men annars var det bra. Vi fick se en röd panda i dag! Minns inte om det var i Hamburg eller Borås som vi letade och letade, men här var den nästan på klappvänligt avstånd. Vi såg också fyra dhole, ett djur vi aldrig tidigare sett. Röda hunddjur från Kina, som rävar men nästan av vargstorlek. 

Efter zoo gick vi till The Church, det är ju ändå söndag som Johan påpekade. Sedan blev det en sista shoppingrunda och lite kvällsmat på en pub, Madigans. I kväll är det Kip Moore och Miranda Lambert som är huvudattraktioner för vår del, så vi går dit lite senare även i dag. I går var det ju himla mycket stående runt oss, hoppas de inte orkar det i dag, så vi får se något också från våra sittplatser. 

Google gav oss många alternativ på hur vi skulle kunna ta oss med kollektivtrafik till Teeling destilleri. Buss 500 körde dock förbi hållplatsen i hög fart, delvis skymd av den lastbil som blev omkörd. Så vi fick ta promenaden tillbaks till den röda spårvagnslinjen och tog den till Four Courts. Därefter blev det promenad, men så hittade vi ett vikingaskepp och så hamnade vi på museum som visade Dublins historia. 

Det blev sedan en liten paus på destilleriets café efter ett besök i giftshopen. Sedan hittade vi faktiskt en buss som tog oss till Trinity collage och dess fantastiska bibliotek och book of Kells. Därefter tänkte vi hälsa på Oscar Wilde igen, men inte heller här stannade bussen på anvisad busshållplats, så det blev inget med det. Tog sedan gröna spårvagnslinjen till O'Connelly, "pinnen" alltså. I Dublin finns massor av bokhandlar, men också Tower records, så det blev ett besök i skivaffären. 

Slutligen hamnade vi på en pub, Gin Paradise, där det blev lunch/middag och lite ginprovning. 15.45 började det regna, så väderappen som sagt kl 16 var ganska nära får man väl säga. Men ändå fram tills dess hade vi fint väder, så det var en oväntad bonus.

Vi måste erkänna att vi inte skyndade till första artist på 3arena, vi tog det lugnt till Flatland Cavalry äntrade scenen. Ashley MacBryde var pigg och hade jättebra ljud i sitt framträdande. När det sedan var dags för Luke Combs var det nästan slutsålt. Några enstaka platser var lediga, som bredvid Johan. Jag har visst glömt att berätta att vi sitter precis framför scen, på rad 5?! Jag fick däremot sällskap på min sida i dag av två tjejer som var fullt upptagna med att instagramma och fejsboka, men lite lyssnade de väl på musoken också. Nåja, konserten med Luke Combs blev en lång singalong. Att höra hans låtar i bilen är inte riktigt samma sak som körsång i en arena. Tidvis var det väldigt mycket bas som fick hela kroppen att skaka. De flesta verkar inte ha öronproppar, jag förstår inte hur de kan ha en njutbar upplevelse över huvud taget.

Efter en god irländsk frukost med både bra och mindre bra val tog vi fram regnskynken och paraply och började gå mot EPIC muséet. Stannade på ett apotek och köpte öronproppar också. Det medhavda paret är nog till åren komna och pyttesmå. Min finmotorik har lite att önska med en höger tumme som utvecklats till triggerfinger, så nya pluppar i formbar vax verkade som en god idé. 

När vi kom till museibyggnaden träffade vi på samma man i ett turistinformationsbås som för två år sedan. Vi påminde honom om vårt möte, gratisbiljetterna han gav oss som kompensation för det stängda muséet men erkände också att vi inte haft lika bra koll på dem som konsertbiljetterna. Han blev jätteglad att se oss och tillsammans med en manager så pratade han in oss och vårt besök blev därmed helt gratis 😊. Självklart shoppade vi i museiaffären efteråt. 

Fortsatte promenaden efter en kaffe/drickapaus (gratis kaffe mot kupong på entrébiljetterna) mot "pinnen" och shoppinggatorna. Köpte varsitt busskort, LEAP card, 72 timmar. Vågar testa egen hop on hop för den här helgen!

Sedan kom minsann information om kvällens konsert också, första konsert start 17.35. Kvällen blev mycket trevlig. Tenille Tawnes rätt okänd för oss fick starta, sedan kom Scotty McCreary som berättade att C2C fanns på hans bucket list. Han höll sin tid, kanske 45-50 minuter. Därefter följde Brett Young med 1 h 15 minuter och Darius Tucker med 1,5 timmar.  Darius har vi åtminstone sett förr både i Köpenhamn och London. Det var få cowboyhattar i publiken, som tog sig. I början var det kanske ett par tusen där av 13 000 möjliga, men på slutet var det väl åtminstone halvfullt eller upp till två tredjedelar kanske.