Så var det dags att vända hemåt igen. Sitter i SAS lounge i terminal 5 på ORD, alltså O'Hare, och har precis fått det lugnt och lågmält runtomkring oss igen. Som det brukar vara. Men en ganska lång stund hade vi två familjer här, med totalt fyra, fem barn (vem räknar? Det LÄT som tio), ingen ännu i skolåldern (uppenbarligen när man flyger internationellt den här tiden på året) och det var alldeles för livat för att Berglunds skulle uppskatta det. Vi bävade för att få sällskap till Köpenhamn, men plötsligt tömdes nästan hela loungen, inklusive de stojande barnen och föräldrarna som ibland hyssjade lite för syns skull. Inte alls typiska amerikaner som vi är vana vid, som ber om ursäkt när vi råkar springa in i dem. Så nu finns hopp om att kunna slumra lite på flyget, vi åker ju inte förrän efter 22 och anländer på Kastrup efter kl 13 i morgon. Oftast brukar vi landa tidigt på morgonen och då blir det en lång plåga tills man får gå och lägga sig, men i morgon behöver vi inte vara uppe så länge...

Sedan börjar fas II av semestern - vi har lite ärenden att sköta på hemmaplan och sedan har jag ett helguppdrag i Stockholm. Katterna är kvar på hotell en dryg vecka till. Så det lutar åt en sväng norrut och sedan en söderut, denna gång med Enzo. Bensinpriset i Chicago har ibland legat på över 5 dollar per gallon, 3,8 l, men vi har nog kommit på ett snitt på ungefär 1 dollar per liter under resan, så ja, det är fortfarande billigare att bilsemestra här. Till och med den jättedyra bensinmacken i närheten av vårt hotell låg på "bara" 4.79.

I dag inträffade också det otroliga att Johan hittade skor i strl 10 på Skechers, en modell som funnits i strl 10.5 på hur många ställen som helst, men som nu dök upp i Fashion outlet center i Rosemont, alldeles intill flygplatsen. Och hur han gör, det vet jag inte, men karln har luft i sina väskor och kan få ner sista minuten inköp. Jag är som alltid glad så länge necessären också får plats!

Nu försvann mitt inlägg och innan jag vet om det ändå finns sparat någonstans så kommer jag sura lite.

Inlägget beskrev gårdagen, så här kommer i korta drag dagens äventyr. Frukost på pizzerian om hörnet, de serverar frukost åt de av Ohio Houses gäster som betalt för det, och det har vi gjort.

Sen, med hjälp av Google Maps, bestämde vi bästa väg till en loppis, som ännu inte riktigt hämtat sig från pandemin, tror jag. Vi köpte varsitt dagskort för tunnelbana och bussar för 5 dollar, enkel resa 2.50 så det var ett enkelt väl, även utan en helt planerat dagsschema. Innan vi riktigt insåg hur få säljare det fanns på loppisen såg jag en tryckt bonad som anade 200 års jubileet. Det visade sig vara en tryckt textilkalender över 1976 med broderade inslag. 5 dollar och den blev min! Enklare att få hem än Betsy Ross. Hon är fortfarande i en liten pappkartong i mitt handbagage.

Men dagen skulle innebära tunnelbana, bussar och en del steg också i olika väderstreck, för vi bestämde oss för att åka till olika thrift stores. Vi handlade inte på alla ställen vi hamnade på, men en skylt om att ta upp efter sin hund hittade Johan. Den ska upp på vår brevlåda. Sedan hittade jag en grotesk souvenir från South Dakota, kanske ett askfat, i brunt porslin med presidenterna från Mount Rushmore. Dagens sista besök blev en Goodwill och där hittade jag den verkliga utmaningen att få hem. Min kottkrans från Ft Lauderdale 1993 kan slänga sig i väggen. För 3 x 1.99 har vi nu köpt tre cocktailglas med botten som en julgranskula. Det är bara att hålla tummarna. Johan har packat efter bästa förmåga, de går inte att ta i handbagaget tyvärr, så vi får hoppas att skokartong i plastlåda i väska med stötdämpning ska räcka.

Men vi har packat inför hemresan i morgon, jag har till och med lagt ner necessären, bara en sån sak. Tandkräm och deo kvar i badrummet, men resten är nerpackat. Jag har inte behövt sätta mig på resväskan och militärbagen från 1996 som är tejpad sedan tidigare med gorillatejp klarar nog denna flight också.

Vårt plan går inte förrän efter 22 i morgon kväll, bilen ska lämnas senast 15.45, så något får vi hitta på. Google Maps är vår bästa vän för tillfället.

Häromdagen såg vi när en reporter från ett av alla TV-bolag besökte Chicagos museum för science och industry och gick på utställningen The Art of the Brick, så vi blev lite sugna på det. Det är konstnären Nathan Sawaya, som blev advokat eftersom han inte insåg att bygga LEGO kunde utvecklas till ett konstnärligt jobb, som byggt denna vandringsutställning. I Chicago är den kvar till den 5 september, så vi bokade biljetter och tog det på väg till vårt sista hotellstopp. 

Utställningen omfattade flera olika varianter av att hantera byggklossarna från Billund. Det fanns tolkningar av kända tavlor, som Skriet, Mona Lisa, Whistlers mother (vem tänker INTE på Mr Bean?!). Tredimentionella konstverk som bysten av Nefertite, Tänkaren, en figur från Påskön. 

Det som ändå imponerade mest var två samarbeten med en fotograf. Jag får återkomma och justera texten när jag kan läsa namnet på mina bilder. Första delen omfattade otroliga foton med inslag av LEGO. Dessa byggnationer visades upp, så vi fick liksom leta i fotografierna. En röd klänning, en golden retriever, ett paraply, ett järnvägsspår. Vad var "riktigt", vad var byggt?

Nästa del omfattade (utrotnings)hotade djur infogade i vackra foton. Djuren i LEGO såklart. Bergsgorillor, isbjörnar, elefanter, en tiger och många fler. Det var roligt att se, så det var värt alla dollar. Inträde, extra för LEGO utställningen, parkering och lunch... Skönt att ta det på vägen, när vi var där med pappa och Mary Ann åkte vi buss och det var bökigare. Men att köra bil i Chicago är inte jättekul, plötsligt bytte Astrid till 3D och stora hus syntes på skärmen. Tyvärr var vi då i underjorden, så det gav ingen som helst ledtråd. Intressant då att det på muséet finns en modelljärnväg som symboliserar resan från Seattle till Chicago och där såg jag i genomskärning den underjord vi nu hamnade i och råkade påstå att där, där har vi aldrig kört.

Sen tappade Astrid kontakten, eller om det berodde på att jag behövt lägga in en adress i närheten, så vi fick improvisera och vi kom rätt ändå. DÄR är bensinstationen med jättedyr bensin. DÄR är den för speciella McDonalds. Då är hotellet här någonstans. Men nu har vi parkerat på Ohio House Motel och där får bilen stå tills måndag!

Okej, nu måste vi gå till botten med en av de viktigaste sakerna som finns. Toaletter. Man råkar ju ut för en del olika sådana, inte minst när man är på resande fot. Olika i standard, olika i fräschhet. Fram tills i eftermiddag hade jag klart för mig resans bästa och resans värsta, men nu vet jag inte längre. Hotellet i Auburn Hills hade ju en japansk variant med tempererad sits och även om den var mer inställd på "rear" än "front" (Johan påpekade att man kunde justera det där själv) när jag testade de andra funktionerna så var det nummer ett. Sist, alla kategorier, blev en kundtoalett på Ollies i Waterford. Den var så äcklig att jag drog ut åtskilliga meter mjukt toapapper, som också är mycket smalare än vi är vana vid, för att om möjligt täcka, eller åtminstone skydda mina kroppsdelar från ytan jag inte ville komma nära.

Problemet var att pappret gick av efter fyra rutor, så jag drog många gånger. Men den pappersrullen höll på att ta slut, så jag försökte pilla fram en annan rulle, det var väl fyra, fem i den där hållaren. Men då anföll hållaren, den öppnade sig och jag höll på att få alla rullar i fejset. Ja, det var traumatiskt.

I dag pausade vi på Hollywood Casino i Juliet, en underbar byggnad i art deco stil (men absolut inte på riktigt) och toaletterna där var fräscha, men "damrummet" med handfaten var så himla fint i "guld", eller är det brons? Nu i kväll har vi varit på County Fair i Bureau County, Princeton, Illinois. Äldst i Illinois, årets version är nummer 167 i ordning tror jag. Jag blev så glad när jag såg att det fanns riktiga restrooms i en "lada" och inte bara bajamajor. Efteråt visade det sig att både Johan och jag fotat därinne. Riktiga vattenklosetter ja, men det fanns inga dörrar. Det fanns duschförhängen. Mitt var en decimeter kortare än bredden på "dörrhålet", så jag fick göra en snabb riskanalys om var det var bäst att det glipade... Jag lovar, jag har drömt mardrömmar om ställen som detta, när man letar och letar, men inte hittar en toa med dörr och sedan vaknar man lyckligtvis...

Anledningen till vårt besök i Princeton var ju Justin Moore och väderprognosen var lite osäker, det kunde bli både åska och regn, men det blev en vacker kväll. Vi hade sittplatser, men naturligtvis stod det människor framför oss. När det gått mer än en timme och alla andra blivit trötta i benen, då var det sex personer som fortfarande stod upp, trots intensivt ölhävande. Rätt gissat, de stod framför oss. Men ibland fick vi en glimt av artisten mellan en axel och en cowboyhatt. Justin är ju inte så lång heller.

Jag blev också uppringd av hotellet i Chicago. Jag hade fått ett mejl jag inte kunde öppna, så jag tog det bara som en påminnelse, men de ville uppenbarligen gärna veta om vi tänker komma i morgon och ja tack, det tänker vi!

Befinner oss nu i Indiana och har insett att vi lämnat Eastern time zone. Vi trodde det skulle ske först i morgon, in i Illinois. Men då fick vi den extra timmen redan nu. Befinner oss också på ett heldött kasino. Ingen restaurang öppen förutom en mindre deli. 15 km bort ligger ett gigantiskt Four Winds kasino i New Buffalo, Michigan. Det känns lite elakt som att detta är för dem som har fotboja och inte får lämna delstaten. På Four Winds fanns dock inget hotellrum när jag sökte i går kväll, och det gick ändå bli prio ett. Vi hann ju titta in där ändå, innan vi checkade in här. Efter att ha besökt delin så fick vi leta upp Walmart och där strosade vi omkring en stund, vi behöver ju frukost till i morgon. 

Bor på 18:e våningen och bevittnade en fantastisk solnedgång. Är ganska säker på att det var Chicagos siluett vi såg i väster. Vi befinner oss i södra strandkanten av Lake Michigan. 

Parkeringen utanför Michigans största outlet mall var ganska tom i går när vi gick in till Bass Pro, men välfylld  "lite" senare när vi gått ett varv i shoppingcentret, och dessutom ätit thaimat till lunch i foodcourten. Förutom affärer fanns där biografer, Legoland (!), ett akvarium (SeaLife, inte ett akvarium) och en karusell och stort lekområde i foodcourten. I nästan alla skyltfönster fanns skyltar om att man sökte personal. Ett bra eller dåligt tecken? Var har de som jobbade inom detaljhandel och restaurang tagit vägen efter pandemin? Janet berättade om personal från stamstället nu fått jobb i delin på en stor livsmedelsbutik, bättre arbetstider, bättre betalt.

I går kväll blev vi bjudna på middag på en fiskrestaurang, där Janet gått på lunch en gång i veckan då det låg nära hennes arbetsplats. Som turister hade vi aldrig hittat dit, det enda som avslöjade den var en annorlunda dörr som såg ut som en gammaldags fartygsdörr med det runda fönstret upptill. För övrigt såg det ut som vilken "låda" som helst med Frälsningsarméns thrift shop som granne på ena sidan. Johan åt ostron och jambalaya, jag räkor och crabcake. Mums!

Nu har vi en kortare körning framför oss i dag, vi bestämde oss för en mellanlandning på ytterligare ett kasinohotell, nu på andra sidan statsgränsen i Indiana. I morgon är det dags för konsert och County Fair, men vi får också en timme på köpet när vi korsar gränsen till Illinois,  så vi kommer att gå gott om tid att gå på marknad!

Efter det att vi lämnade vårt hotell i Punxsutawney körde vi till platsen där Phil tittar fram, eller inte gör det, den 2 februari när det är Groundhog day. Därefter in till Walmart för att köpa regnskynken respektive paraply, för vädret var verkligen ostadigt och jag packade nog ur alla regnskynken som funnits i min militärbag, för nu när de kanske behövdes så hittade jag inget. Efter Walmart körde vi in och letade upp Phils "barrow". Astrid sa "ankomst" och vi såg bara en byggnad som inrymde brandkår, polis, kommunkontor och bibliotek, men det fanns flera stora  Phils i parken intill, så vi parkerade bakom polisstationsdelen av huset och tog en promenad. Och när vi tittade åt andra hållet, så vips var det där, i ett fönster bredvid biblioteket. Nu såg vi inte Phil, men hela staden lutar sig verkligen mot honom.

Så i dag blev det lite shopping, vårt VF outlet finns inte längre, men kläderna säljs på Lee Wrangler clearance center istället, så ett sådant fanns i närheten av PA/Ohio gränsen. Där stannade vi till och åt lunch innan vi fortsatte. Körde längs Ohios betalväg in i Michigan. Rätt mycket vägarbeten, så vi borde fått rabatt.

Checkade in på hotellet i Auburn Hills och körde sedan ca 10 minuter till Janet och Paul. De var sig verkligen lika, och vi hade massor att prata om. De är så härliga. När jag kommer hem måste jag sätta mig ner och sammanställa en del av deras gemensamma släktsaga, så att hon kan få på.pränt det jag kommit fram till när det gäller de adliga anorna som hon och Johan har via sin farfarsmor.

I dag blir det repris på gårdagen, minus bilresan. Shoppingcenter plus syssling! 

Men först körde vi ju till Liberty State Park. Johan ville köra ut höger från hotellet. Astrid sa vänster. Kristina sa "Vi kan väl se vilken väg hon vill att vi ska ta". Johan körde vänster. Sen sa Astrid "vänster" en gång till. Då var gatan enkelriktad, så vi fick improvisera. Det slutade med att Astrid lurade ut oss på turnpiken så att vi passerade ett tullbås, fick ta en biljett och några hundra meter senare svängde av och fick betala 1,25...

Så nästa gång kör vi höger istället. För vi kan absolut tänka oss Holland Hotel igen, det var fräscht, lugnt och tyst och förutom en tidig morgon när någon rökte på så att cannabisdoften tog sig in även i vårt rum, så kändes allt bra. Det är ju dock det där med frukosten, den är fortfarande en diabetesläkares mardröm, men i går var jag tvungen att berömma en tysk för att han nästan lyckats skapa en hälsosam frukost. Jag kämpade inte så hårt, så i dag blev det en syltmunk.

Vi stötte på en del regn i dag, så kraftiga regnskurar har vi aldrig kört i förut och vi kan ju hoppas det dröjer tills nästa gång. De gick ut och varnade på radion, mellan milemarker 169-182 och det skulle ta slut 14.15. Bortsett från några minuters felräkning så stämde det perfekt. Sen hade vi regn både innan och efter det utan varning, men ändå.

Vi var på väg till Kinzua Bridge state park i norra Pennsylvania och det tack vare program vi sett på Discovery. Programmet handlade om misslyckade konstruktioner och den här gamla tågbron slutade användas på 1960-talet, men var ett populärt turistmål och på 1980-talet körde man veterantåg över. I början av 2000-talet drabbades området av en orkan och halva bron rasade. Från 2015 har man kunnat gå ut på den återstående restaurerade delen, nu med en utsiktspunkt och glasgolv längst ut. Det var häftigt.

Nästa mål, och kommande övernattning, blev Punxsutawney. Hittills har vi sett tre "Phil" på hotellet, i morgon får vi väl åka in i samhället och leta efter fler groundhogs, gissar jag.  Måndag är det i alla fall i morgon :). Groundhog day, eller Måndag hela veckan, är från 1993.

Efter att ha hållt oss till planen "PATH till 33rd, promenad 5th Avenue norrut till södra kanten av Central Park, in på centret vid Columbus Circle, lunch från Whole Foods varma buffé, en tur genom parken, ner på 6th Avenue, förbi Radio City hall, sedan en avstickare till Broadway och därmed också Times Square, tillbaks till Macys och en titt in hos Jacks lågprisaffär" åkte vi tillbaks till NJ. Efter en liten paus på hotellrummet gick vi förbi Newport Mall till en Shop Rite och handlade lite kvällsmat. Det innebar trötta fötter och drygt 23 000 steg, så vi la oss tidigt. Planen var ju att inte sova bort lördagen, för då är det loppis i Chelsea och i Brooklyn, och dit ville vi!

Första fyndet på 25th W i Chelsea var en förpackning med julgransklockor i glas för 2 dollar. Jag räknar med att få hem dem i gott skick. Det andra fyndet var en figurin, som visade sig vara en rolig cologne flaska, föreställande Betty Ross, kvinnan i Philadelphia som ska ha sytt den första flaggan för unionen. Sedan hittade jag också ett vykort av hennes födelsehus hos en annan säljare. Men det roligaste är att det var en memorabilia från 200 årsjubileet 1976. Och hur länge sedan det var, det tycker jag att vi förtränger.

Vi tog tunnelbanan till Brooklyn, där loppisen ligger i DUMBO, alltså under Manhattan bridge. Prisbilden där var en annan, liksom utbudet, det var mer roligt skröfs i Chelsea. Nu vet vi det till en annan gång. I går var också den tredje och sista Summer Saturday då man mellan 7-13 stängde av Park Avenue för biltrafik. Vi var tillbaks på Grand Central station 12.45 så vi satsade på att se lite av den folkfest det blir när människor till fots, på cykel, skateboard, rullskridskor och andra mackapärer får en hel aveny för sig själv. 

Sedan ville vi se hur det såg ut när allt blev som vanligt igen, och det blev det tjugo minuter efter utsatt tid. Men vi såg också en kvinna som inte förstod polismans tecken eller det faktum att det stod kravallstaket framför henne, så det blev en del kaos när hon med polisens hjälp skulle backa och välja annan väg, för då hade ju trafiken i den andra riktningen grönt...

Apropå kaos så lyckades de trassla till det rejält utanför vårt hotellrumsfönster också i går kväll. Tänk er en riktigt snygg fläta, men med bilar från alla håll. Vi hörde dock inga tutningar, så alla inblandade var nog rätt lugna. Nu är det dags för frukost och sedan är det dags att köra igen och lämna vyn av Empire state building för den här gången.

Behövde ladda plattan i går, men kamerabatterier och telefon har företräde till eluttag och adaptrar, men nu har jag lite kräm i den i alla fall. Snart dags att för andra gången åka in till Manhattan. I dag rör vi oss norrut, är planen. I går gick vi bort till 10:e avenyn för att se The Vessel, ett trapp-konstverk kan man väl kalla det. Sedan gick vi upp på high linen och följde den till Chelsea runt 14th street, där vi blev nyfikna på Hudson River park. Det är fantastiskt när man kommer på nya idéer för att skapa grönområden i en storstad. High linen är ju en form av återanvändning av resurser, Hudson River park är kanske också det, men i så fall av en pir ute i floden. Förstod vi rätt var det utökning på gång med grannpiren också. Får läsa på lite om projektet. Liberty State park med sin övergivna järnvägsstation är ju också en favorit, dit tänker vi köra på söndag morgon när vi lämnar hotellet för Pennsylvania. 

Vi traskade vidare söderut, på jakt efter NYC variant av Chicagos "Böna". Den ligger till synes klämd under höghuset som ser ut som man staplat containrar ovanpå varandra, bara ett par kvarter från Ghostbusters brandstation. De behöver putsa på skarvarna en del, så vi ser fram emot att se den igen.

Slutligen hade jag statyn Fearless Girl på min nya bucketlist, hon står framför börshuset på Wall Street. Från början var hon placerad framför tjuren, men flyttades sedan. Vi hann också med TJ Maxx som ligger i samma kvarter innan vi åkte tillbaks under Hudson efter en dag med många steg. Temperaturen höll sig runt 30 hela dagen och så ska det förbli.