Okej, nu måste vi gå till botten med en av de viktigaste sakerna som finns. Toaletter. Man råkar ju ut för en del olika sådana, inte minst när man är på resande fot. Olika i standard, olika i fräschhet. Fram tills i eftermiddag hade jag klart för mig resans bästa och resans värsta, men nu vet jag inte längre. Hotellet i Auburn Hills hade ju en japansk variant med tempererad sits och även om den var mer inställd på "rear" än "front" (Johan påpekade att man kunde justera det där själv) när jag testade de andra funktionerna så var det nummer ett. Sist, alla kategorier, blev en kundtoalett på Ollies i Waterford. Den var så äcklig att jag drog ut åtskilliga meter mjukt toapapper, som också är mycket smalare än vi är vana vid, för att om möjligt täcka, eller åtminstone skydda mina kroppsdelar från ytan jag inte ville komma nära.

Problemet var att pappret gick av efter fyra rutor, så jag drog många gånger. Men den pappersrullen höll på att ta slut, så jag försökte pilla fram en annan rulle, det var väl fyra, fem i den där hållaren. Men då anföll hållaren, den öppnade sig och jag höll på att få alla rullar i fejset. Ja, det var traumatiskt.

I dag pausade vi på Hollywood Casino i Juliet, en underbar byggnad i art deco stil (men absolut inte på riktigt) och toaletterna där var fräscha, men "damrummet" med handfaten var så himla fint i "guld", eller är det brons? Nu i kväll har vi varit på County Fair i Bureau County, Princeton, Illinois. Äldst i Illinois, årets version är nummer 167 i ordning tror jag. Jag blev så glad när jag såg att det fanns riktiga restrooms i en "lada" och inte bara bajamajor. Efteråt visade det sig att både Johan och jag fotat därinne. Riktiga vattenklosetter ja, men det fanns inga dörrar. Det fanns duschförhängen. Mitt var en decimeter kortare än bredden på "dörrhålet", så jag fick göra en snabb riskanalys om var det var bäst att det glipade... Jag lovar, jag har drömt mardrömmar om ställen som detta, när man letar och letar, men inte hittar en toa med dörr och sedan vaknar man lyckligtvis...

Anledningen till vårt besök i Princeton var ju Justin Moore och väderprognosen var lite osäker, det kunde bli både åska och regn, men det blev en vacker kväll. Vi hade sittplatser, men naturligtvis stod det människor framför oss. När det gått mer än en timme och alla andra blivit trötta i benen, då var det sex personer som fortfarande stod upp, trots intensivt ölhävande. Rätt gissat, de stod framför oss. Men ibland fick vi en glimt av artisten mellan en axel och en cowboyhatt. Justin är ju inte så lång heller.

Jag blev också uppringd av hotellet i Chicago. Jag hade fått ett mejl jag inte kunde öppna, så jag tog det bara som en påminnelse, men de ville uppenbarligen gärna veta om vi tänker komma i morgon och ja tack, det tänker vi!

Befinner oss nu i Indiana och har insett att vi lämnat Eastern time zone. Vi trodde det skulle ske först i morgon, in i Illinois. Men då fick vi den extra timmen redan nu. Befinner oss också på ett heldött kasino. Ingen restaurang öppen förutom en mindre deli. 15 km bort ligger ett gigantiskt Four Winds kasino i New Buffalo, Michigan. Det känns lite elakt som att detta är för dem som har fotboja och inte får lämna delstaten. På Four Winds fanns dock inget hotellrum när jag sökte i går kväll, och det gick ändå bli prio ett. Vi hann ju titta in där ändå, innan vi checkade in här. Efter att ha besökt delin så fick vi leta upp Walmart och där strosade vi omkring en stund, vi behöver ju frukost till i morgon. 

Bor på 18:e våningen och bevittnade en fantastisk solnedgång. Är ganska säker på att det var Chicagos siluett vi såg i väster. Vi befinner oss i södra strandkanten av Lake Michigan. 

Parkeringen utanför Michigans största outlet mall var ganska tom i går när vi gick in till Bass Pro, men välfylld  "lite" senare när vi gått ett varv i shoppingcentret, och dessutom ätit thaimat till lunch i foodcourten. Förutom affärer fanns där biografer, Legoland (!), ett akvarium (SeaLife, inte ett akvarium) och en karusell och stort lekområde i foodcourten. I nästan alla skyltfönster fanns skyltar om att man sökte personal. Ett bra eller dåligt tecken? Var har de som jobbade inom detaljhandel och restaurang tagit vägen efter pandemin? Janet berättade om personal från stamstället nu fått jobb i delin på en stor livsmedelsbutik, bättre arbetstider, bättre betalt.

I går kväll blev vi bjudna på middag på en fiskrestaurang, där Janet gått på lunch en gång i veckan då det låg nära hennes arbetsplats. Som turister hade vi aldrig hittat dit, det enda som avslöjade den var en annorlunda dörr som såg ut som en gammaldags fartygsdörr med det runda fönstret upptill. För övrigt såg det ut som vilken "låda" som helst med Frälsningsarméns thrift shop som granne på ena sidan. Johan åt ostron och jambalaya, jag räkor och crabcake. Mums!

Nu har vi en kortare körning framför oss i dag, vi bestämde oss för en mellanlandning på ytterligare ett kasinohotell, nu på andra sidan statsgränsen i Indiana. I morgon är det dags för konsert och County Fair, men vi får också en timme på köpet när vi korsar gränsen till Illinois,  så vi kommer att gå gott om tid att gå på marknad!

I går morse frågade killen vid bordet bredvid vårt vid frukosten om jag tyckte kaffet var gott. På svenska, alltså. Försökte göra en snabbgenomgång över de senaste minuterna för att se om jag sagt något elakt om någon, men kom fram till att jag endast konstaterat att trebarnsfamiljen där den skrikande minstingen hade pyjamas på plus en sko, nog haft en tuff start på dagen.

Vår bordsgranne hade anlänt dagen innan, också han med SAS och han var nog ganska intresserad av flygplan, för han gissade direkt på den nya flygplansmodellen som vi så småningom ska åka hem med från Chicago. Typ något med 550 i namnet, men det vet kanske alla 😊. Vi jämförde våra upplevelser av den främre delen av kabinen och var eniga om att det varit bra, men lite ovant med den där enda mittgången. Och ja, kaffet fick godkänt. Det var ju inte Zoegas precis, men heller inte blask.

Vi lyckades ta oss till busstationen enligt plan, var där i god tid och när det började närma sig avgång 11.35 kom Greyhounds representant och antydde att våra carry on väskor nog var lite för stora, så de behövde vi skicka under bussen, så det blev att gå till disken och betala 40 dollar. Väl ombord på bussen såg vi att hans analys var korrekt, jag förstår varför min litterära hjälte Jack Reacher reser med en tandborste i bakfickan och inte mycket mer.

Så, för första gången har vi rest in i USA över landgränsen. Nu räknar jag inte vårt timslånga besök i Tijuana, för då utgick vi ju från USA. Vi släpptes i alla fall in, men fick betala 6 dollar var i stämpelavgift. Det var nytt för oss, men vi fick en stämpel i passet, det saknade vi ju från inresan till Kanada. 

Alla fick kliva av bussen, ta med allt bagage, gå in i en mindre lokal med kanske uppåt 10 luckor, men alla var inte bemannade, och sedan blev vi kallade en familj i taget. Det tog en stund innan alla var godkända, men vi lämnade ingen bakom oss.

Sedan var det mindre än fem minuter till busstationen i Buffalo, där vi klev av. Vi tog sedan buss nr 8 upp till Main Street där AVIS låg. Alltså, vilken skillnad att få sin bil på ett mindre ställe jämfört med en flygplats, eller för den delen Chicagos stadskontor. Här var vi väntade, kanske dagens enda kunder, det stod en nytvättad röd Kia Sorrento och väntade på oss, de hade fyllt i hyreslappen med alla repor som redan fanns där. Vi behövde inte fylla i våra uppgifter med adress etc som vi redan en gång uppgett, något som alltid retat mig lite. Vi började inte köra förrän vid 16, så vi hade några timmar framför oss innan vi nådde vårt hotell i Pennsylvania, tillika kasino. 

I går åt vi bara sen kvällsmat på rummet, inhandlat på ett Target, men i morse blev det lite spel på 1 cents maskinerna. Johan slutade med 20 dollar plus och jag gick jämt ut, efter att ha lurats med i Johans Gudfaderspel (som var bidragande orsak till hans vinst). Annars låg jag på 10 dollar plus bara några tryck tidigare...

Vi tankade för drygt 4 dollar/gallon i dag, besökte resans första Walmart och körde sedan till Jersey garden. På väg dit passerar man ju flygplatsen och Astrid II hade fullt upp med håll till höger, håll till vänster. Vi körde förbi helt felparkerade bilar, inte i vägrenen för det finns det ingen, men i ingenmansland vid korsande påfarter och undrade om de väntade på något särskilt flygplan. Tydligen ska det i dag ha gått ett American Airlines med enbart svarta kvinnor i besättningen, frågan är om det planet tog en tur förbi Newark.

Nu har vi installerat oss på Holland Hotel, där vi bodde en natt i amerikabrevets absoluta barndom 2011. Den här gången blir det fyra nätter. I morgon blir det Manhattan. Vi ser förresten Empire state building från fönstret, liksom nerfarten till Hollandtunneln. Den är visst stängd 23-05, så om det inte är ett ljudligt arbete som ska utföras så är det väl en vinstlott för oss.

I dag fyller Johan år! Hipp hipp hurra! Men vi får återgå till gårdagen, jag ligger hopplöst efter i mitt rapporterande.

Vi bestämde oss för att börja med hop on hop off buss. Vi brukar nyttja hela rundan och det gjorde vi även nu. Vi var ombord kl 9, man är ju uppe med tuppen så här tidigt på resan. Vi fick veta mycket intressant om staden, och fick förklaringar till att det stöttas gamla husfasader här och där. Man måste bevara vissa delar av gamla hus för att få bygglov och det känns kanske som man tänjer lite på det ibland. Det finns också bara något enstaka trähus i stan, på grund av ett par stadsbränder och brandkår skaffade man sig inte i Toronto förrän i början av 1900-talet för övrigt.

Det finns ett skomuseum, Bata (dit gick vi inte), Hockey hall of Fame (där var vi i dag) beläget i en gammal bank. Konstigt tänkte vi, borde det inte vara större? Jodå, det fanns en helt underjordisk del i modern tappning, men det syntes inte från gatan. Börje, Mats och Peter fanns naturligtvis där, bland många andra.

Blue Jays, baseball laget, spelade hemma och CT Tower och det lilla järnvägsmuseet råkar ligga precis intill arenan, så vi försökte vänta ut matchstarten kl 13.30 innan vi bestämde oss för att åka upp i tornet. Vi hamnade sist i hisskön både upp och ned, det innebär att vi stod med fejset utåt i den utanpåliggande hissen när den rusade upp ocn ned och det är vid de tillfällena jag kommer ihåg att jag inte riktigt gillar det där. Men inget kan bli värre än The Arch i St Louis ändå, så det är ändå en tröst.

Vi traskade en hel del, i dag valde vi då förutom hockeyn att ta en båttur som ingick i gårdagens busstur, också att titta på polismuseet som fanns i polisens headquarter alldeles i närheten av vårt hotell samt besöka Little Canada, en fantastisk 1:87 upplevelse med olika delar av Kanada i fokus och fler på gång. Om tre år får vi komma hit igen, då har de nog både östkust som nordkust klar.  

Så, vi kan visst komma tillbaka, vi har inte gått på naturhistoriska muséet, inte zoo, inte åkt segway, inte gått på baseball trots att de haft hemmamatcher alla tre dagar vi varit här. Men på minussidan står många  hemlösa, människor med uppenbara psykiska probkem och en cannabisdoft över delar av stan som gör vänorten Amsterdam avundsjuk. 

Till lunch i dag åt Johan burgare på känguru, också det på ett hak helt nära hotellet. Jag tog kycklingfilé. Vi hade tänkt äta nere i hamnen men det i princip helt öde stället hade fullt med reservationer, så vi kunde inte få mat och baren öppnade inte förrän 17, så dricka kunde vi inte heller. Det var kanske så, det var ju game day, men som sagt, det blev deras förlust och vår vinst av slumpen.

I morgon är det dags att samla ihop sig, vi har provgått sträckan mellan tågstationen och busstationen, så vi ska kunna hitta till vår Greyhoundbus mot New York, men vi nöjer oss med resan till Buffalo och då är det dags att hämta vår hyrbil på AVIS och börja köra bil! Hotell bokat ca 4 h körning mot New York, på ett kasino i Pennsylvania. Vem vet, det kanske betalar resten av resan .

Efter frukost (som ju bestod av gårdagskvällens rester) satte vi igång dash-kameran och körde genom Lindsborg en gång till innan vi begav oss till de större vägarna igen. Passerade Topeka (Kansas huvudstad) och Kansas City (som ju ligger både i Kansas och Missouri) på vår väg till St Louis. Trafiken blev tätare när vi närmade oss målet för dagen, i motsatt riktning hade någon smällt ihop hårt med något annat och knölat till sin bil och det bildades långa köer som vi var glada att slippa fastna i. Men när vi bara var 8 minuter från målet på andra sidan Mississippi stoppades vi av två vägarbeten och en avslutad baseballmatch. Det gick inte att ta de avfarter Samantha II ville ha oss till och efter omräkning till annat alternativ fastnade vi i trafikkaos. Och när vi väl kom upp på en bro som tog oss över floden så var det vägarbete på vår avfart och därmed CLOSED med stora bokstäver... I morgon kör vi ju till Indiana, så det blir inget mer knixande i dagens röra, hoppas vi. 

I dag blev det också många miles i bilen och under väldigt många av dem såg vi reklamskyltar för Wall Drug. Jag skulle säga att de dök upp under 40 svenska mil i alla fall. Vad var nu detta? Tja, vår nyfikenhet väcktes i alla fall. Vi körde utan radio i dag, det är mer njutbart att höra däcken mot den ojämna betongen än ständigt sprak i radion. Det ledde till att vi insåg att bilen också har en "stänga av motorn vid stopp funktion" vilket vi helt enkelt inte hört tidigare... Andra finesser är att halvljus går på när man sätter på vindrutetorkarna i mer än bara några tag. Brummandet i rumpan kommer när man lagt i backen och det dyker upp en bil i närheten eller om man närmar sig ett hinder själv...

Pierre heter huvudstaden i South Dakota och på vägen dit körde vi in i ett riktigt regnoväder, så i dag skedde all fotografering av kapitolium från bilen... Vykort att skicka hem hade vi inhandlat på en bensinstation redan tidigare, så efter besök på huvudstadens Walmart postade vi vårt kort i Fort Pierre. Där visade det sig att vi körde in i mountain time, så nu är vi en timme fel igen... Vet inte om det rättar till sig redan i morgon när vi kommer till Bismarck i North Dakota.

I SD gäller 80 mph som hastighetsbegränsning på "stora vägen", när det var mötesväg och halvtaskig sikt kunde man gå ner till 70 eller till och med 65. Vi har i dag sett majsen och sojabönorna konkurrera med solrosor. De ser lite fåniga ut när de står och lutar sig åt samma håll (öster) allihopa.

Nå, vi kom till orten Wall till slut och möttes av en dinosaur vid avfarten, sedan var stället en blandning av Tyringetraktens attraktioner Förmedlingscentralen och Trästället vad gäller utbud blandat med High Chaparall och Swansons i Osby vad gäller byggnadsstilen.

En karta var bra att ha...

Massor med krafs, souvenirer gjorda både i Kina och av amerikanska indianer, en hel avdelning cowboyboots, böcker (måste nog läsa om Lilla huset på prärien), mineraler och ädelstenar, Sturgis souvenirer (40% rabatt då det evenemanget tog slut för en vecka sedan), det fanns restauranger och caféer, attraktioner och aktiviteter för barnen, ja, de hade lyckats med sin marknadsföring. 

En fingerhand, anyone?

Har kört förbi många intesseväckande skyltar i dag som kan locka till kommande besök. På ett ställe körde vi förbi en skylt som förkunnade att det var en skulpturpark vid nästa avfart med "The world's biggest bull-head" vilken syntes från vägen. Titta, sa jag till Johan, världens största tjurskalle!  Nej, det stämmer ju inte, svarade han, de kan omöjligt veta hur NN är (syftandes på någon på hemmaplan) och visst har min man rätt igen...

De här tjurskallarna hittade vi på Walmart.

Nu är vi i Deadwood och det är kyligt, men uppehållsväder. Har gått längs Main Street, vilket i stort sett är det hela, och även i dag varit lite lyckosamma på våra 1 cents maskiner. I morgon går vi väl och tittar på kyrkogården också, innan vi beger oss mot Norra Dakota. 

Wild Bill Hickok satt utanför vårt hotell och hade koll.

Deadwood, vildavästernstad i South Dakota och också en TV-serie i tre säsonger som sändes på HBO 2004-2006.

I går kom vi hem från konserten så sent att det blev läggdags direkt och ingen tid att skriva blogg och i dag skulle vi iväg tidigt, då vi kört långt, så därför kommer de två senaste dagarna sammanfattande här:

Lämnade Milwaukee i gryningen, trots det fanns det människor som spelade i kasinot när vi passerade på väg till parkeringsgaraget. Körde ett par timmar och hamnade då i Rockford, där vi nog tekniskt sett befann oss i grannorten där vi tankade både oss själva - med frukost på Cracker Barrel - och bilen.

Men vi passerade stadsgränsen på väg upp på motorvägen igen. Sedan styrde vi mot Bishop Hill där vi skulle besöka Vasa ordens arkiv och Cathy arkivarien hade hittat lite intressanta saker i gömmorna.

"Vår" fana hittade vi snabbt bland samlingarna

Bland annat mängder av tackbrev från 1942 då Vasa orden i Amerika skickat riktigt kaffe till ålderdomshem i Sverige, så det var protokollsutdrag från fattigvårdsstyrelser i kommuner och handskrivna brev från föreståndare som tackade så hjärtligt för kaffet (som skulle sparas till jul) å de gamlas vägnar.

Och här fotona på de tacksamma pensionärerna som nämns i brevet ovan

Bishop Hill fortsätter att fascinera; man lämnar motorvägen för att köra 2 mil genom majsfälten, sen svänger man höger och kör 8 km till (också genom majsen) för att sedan ta av till vänster och vips, där var ju samhället.

Nästa mål var hotellet i Springfield, för att lasta ur bilen och sedan ta sig till Illinois state fair. När man kommer från det håll vi gjorde fanns det mängder med entreprenörer som hyr ut parkeringsplatser i närheten av huvudingången, så vi betalade 6 dollar till American Legion Post 32, som skulle låta pengarna gå till sin verksamhet som jag i alla fall tror handlar om att ta hand om veteraner.

Vi hade tur med vädret, det var varmt, för varmt ibland, men vi kunde ju alla fall försöka hitta skugga inomhus när vi tittade på finaste quilttäcket och godaste SPAM receptet, eller nästan klappade grisar. Det var flera riktiga charmtroll där inne i stallarna som pratade med oss och viftade på svansen.

Den lilla paraden passerade oss, här med en kopia av huvudingången.

Inne hos smör-kon var det svalt, så vi tog en caramel-mjölk innan vi gick vidare.

Dagen innan hade konserten med Thomas Rhett ställts in på grund av regn, det ledde till att vi möttes av traktorer som försökte jämna till ståplats framför scen och det var ändå rejält gyttjigt och det var säkert fler än den tjej vi såg som gjorde en rova.

Johan lyckades ta foto på superfansen, se hur fort de sprang, de ser nästan ut som spöken.

Vi hade i alla fall tid mellan biljetthämtning och konsert, så vi hann gå några vändor och hittade till och med en hörna med vinprovning. Av en kvinna fick vi insidertips; om det var något vi skulle äta av festivalmaten så var det corndog från Vose och french fries från Cullers. Det var REAL. Så vi tog en andra portion efter vårt besök i Ethnic village där Johan ätit korv från Litauen och jag indiskt kycklingspett.

Devin Dawson startade kvällen och sedan gick Brett på scen "på hemmaplan". Ljudet var stundom fruktansvärt dåligt och då undrar jag hur det låter för de tusentals andra som inte har öronproppar... Konserten i övrigt var kanonbra och Eddie Bogey, Bretts hund med eget Instagram, kom också in en stund när det var tyst på scen.

Vi som var med på 1900-talet, vi förundras fortfarande över nutidens "cigarettändare"...

I dag startade vi vid 8, pausade sedan på strategiska platser längs vägen - Altoona i utkanten av Des Moines hade såväl Bass Pro som VF visade det sig. Vi valde alltså vägen som här beräknades ta 7 timmar och 40 minuter.

Vi åt på Bass Pro, fick frågan av servitrisen om allt var gott och när Johan då visade sin mer än brända hamburgare kom managern ut och vips hade vi 30 procent rabatt. Hade hon inte frågat så hade vi inte klagat, för liksom pizza incidenten i söndags så var vi hungriga och hade inte velat vänta på ett nytt försök. 

Johan passar på att läsa instruktionsboken till kameran i väntan på maten.

Har kört förbi åtskilliga hektar majs i dag, och sojabönor, tror jag. Dessutom på en nästan spikrak väg, dock är det kullar och dalar ibland som variation. Har nu kommit till South Dakota, i hörnet Iowa - Nebraska - SD, i morgon fortsätter vi till huvudstad nr 48, Pierre, och sedan vare till Deadwood.

Började dagen med ägg Benedictine för Johan, pannkakor med blåbär för mig och några beignets att dela på. De där äggen är ju ett stående skämt som Johan drar nästan varje gång jag frågar vad han ska ha till frunch om helgerna. Det brukar sluta med att han får nöja sig med vändstekta ägg.

Frukost ingår inte i övernattningarna här, så i morgon kör vi en bit innan vi stannar för tankning och frukost,  är planen. I dag gick vi till HD museum, som inte alls är långt härifrån. Där tillbringade vi några timmar, det var säkert andra som var där längre än vi. De som körde mc dit... Om en dryg vecka firar de 115 år, då lär det komma fler entusiaster. Här har Johan hittat en fin gammal cykel med sidovagn. Vi fotade oss också tillsammans på riktigt moderna jättemaskiner och skickade de solklara julkorten till oss med epost. De har dock inte kommit fram ännu efter en månad, så de lär nog inte göra det heller...

Johan Evel Knievel Berglund, look no hands!

Denna bild var nog den första denna resa, men det fortsatte sedan med många foton i formen "sticka huvud genom pappskiva"...

Här står jag i egna tankar framför HD:s tankar...

HD:s arkiv bestod liksom av större saker än pappersmappar. Man efterfrågade saker från allmänheten, men påpekade att man inte ville ha det ditsänt utan väl dokumenterat per e-mail, så skulle de höra av sig om det var något de ville ha i sina samlingar.

Fortsatte sedan till Great Lakes destillery, nästan nästgårds, där vi tog en liten lunchpaus,

innan vi gick vidare mot Historic third ward och passerade en trevlig saluhall innan vi så småningom gick längs riverwalken till Rock Bottom brewery, en större kedja vi besökt här och där (bland annat i Denver), men det verkade som om alla andra väntade på att öppna tills klockan blev 15, och där var vi ju inte än... Frågade google maps om brewery i närheten och ett ölmuseum dök upp ett par kvarter därifrån, så dit gick vi och fick ta del av Milwaukees bryggerihistoria. Många tyskar var det som bosatte sig här.

Det ingick en öl i inträdesbiljetten, så antingen fick man hitta någonstans att ställa den när man tog foton, eller fick man försöka manövrera kameran med ett enhandsgrepp.

I dag börjar en Irish fest som varar över helgen, så vi passade på att titta in där, efter en kort paus på Broken bat brewing.

Tog sedan gratis buss tillbaks till downtown där vi bytte till en shuttlebuss som casinot bekostar för att locka till sig kunder, men det funkar ju för oss också, på väg hem, så hemfärden gick smidigt.

Jag gick 10 dollar plus i kväll på slots, så jag är nöjd. I morgon blir det Bishop hill och Springfield! 

Har i dag kört genom vacker natur, med Lake Michigan på vår vänstra sida mest hela dagen. Över bron, köra genom tullbåset och sedan köra västerut.

Största delen på mindre väg, nr 2, det vill säga ett smalt rött streck på kartan. Janet talade varmt om de goda pasties man har där uppe i norra Michigan, så det fick bli lunch.

En matig pirog, helt enkelt. Hamnade på Walmart för första gången denna tur, fotograferade en riktig rishög på parkeringen, halva högerdörren var bortrostad och det satt en extra backspegel fastsurrad på förarsidan.

Något helt motsatt till vår Cheva. Den har sådana finesser, som att det verkar som vi har en kamera flera meter ovanför bilen som visar omgivningen vid start. Jag begriper fortfarande inte hur det kan se ut så. Men jag har aldrig parkerat så snyggt som med denna assistans.

När man sedan stänger av motorn påminner den om att man ska titta så att man inte glömmer något/någon i baksätet... Sedan är det farthållare som anpassar sig med trafiken och automatisk broms som gör att det surrar i ändalykten på föraren, fläktar i stolarna och ja, förmodligen ytterligare en massa detaljer.

Checkade in på Potawatomi hotel & casino, parkeringshuset låg inte samma ända av huset som hotellreceptionen, så vi släpade våra väskor genom hela kasinot. Bor på våning 15 av 19 med utsikt över city och Harley Davidson  museet. Hade fått information om att man renoverade hotellet under dagtid, men utanför vårt fönster ser det ut som man lagt till en hel huskropp, så det var väl lite i underkant kanske.

Vi bor i höjd med byggplattformen. Johan skojade lite med sin kamera sedan och zoomen. Alla fyra följande foton är tagna från hotellfönstret.

Om man tittar lite till höger om mitten på fotot ovan, så ser man dessa byggnader nedan:

och så lite mer zoom på Lite

för att sluta så här:

Inte undra på att det blev 2 203 foton som Johan tog under resan, de som tog 5 timmar för mig att ladda upp i Dropboxen, vilket jag gjorde kvällen innan vi fick fiber indraget på Kyrkogatan :).

Åt crab leg buffé, Johan normalt, jag knappast alls, men människor runt omkring oss kom med decimeterhöga lass, man häpnar. Jag hade tur med Cleopatra, så jag lämnade kasinodelen med 30 dollar plus.

Är tillbaks i central time igen, förmodligen för gott denna resa. Eventuellt händer något borta i North Dakota. Förresten har vi kört förbi både Denmark och Belgium i dag...