Häromdagen såg vi när en reporter från ett av alla TV-bolag besökte Chicagos museum för science och industry och gick på utställningen The Art of the Brick, så vi blev lite sugna på det. Det är konstnären Nathan Sawaya, som blev advokat eftersom han inte insåg att bygga LEGO kunde utvecklas till ett konstnärligt jobb, som byggt denna vandringsutställning. I Chicago är den kvar till den 5 september, så vi bokade biljetter och tog det på väg till vårt sista hotellstopp. 

Utställningen omfattade flera olika varianter av att hantera byggklossarna från Billund. Det fanns tolkningar av kända tavlor, som Skriet, Mona Lisa, Whistlers mother (vem tänker INTE på Mr Bean?!). Tredimentionella konstverk som bysten av Nefertite, Tänkaren, en figur från Påskön. 

Det som ändå imponerade mest var två samarbeten med en fotograf. Jag får återkomma och justera texten när jag kan läsa namnet på mina bilder. Första delen omfattade otroliga foton med inslag av LEGO. Dessa byggnationer visades upp, så vi fick liksom leta i fotografierna. En röd klänning, en golden retriever, ett paraply, ett järnvägsspår. Vad var "riktigt", vad var byggt?

Nästa del omfattade (utrotnings)hotade djur infogade i vackra foton. Djuren i LEGO såklart. Bergsgorillor, isbjörnar, elefanter, en tiger och många fler. Det var roligt att se, så det var värt alla dollar. Inträde, extra för LEGO utställningen, parkering och lunch... Skönt att ta det på vägen, när vi var där med pappa och Mary Ann åkte vi buss och det var bökigare. Men att köra bil i Chicago är inte jättekul, plötsligt bytte Astrid till 3D och stora hus syntes på skärmen. Tyvärr var vi då i underjorden, så det gav ingen som helst ledtråd. Intressant då att det på muséet finns en modelljärnväg som symboliserar resan från Seattle till Chicago och där såg jag i genomskärning den underjord vi nu hamnade i och råkade påstå att där, där har vi aldrig kört.

Sen tappade Astrid kontakten, eller om det berodde på att jag behövt lägga in en adress i närheten, så vi fick improvisera och vi kom rätt ändå. DÄR är bensinstationen med jättedyr bensin. DÄR är den för speciella McDonalds. Då är hotellet här någonstans. Men nu har vi parkerat på Ohio House Motel och där får bilen stå tills måndag!

Okej, nu måste vi gå till botten med en av de viktigaste sakerna som finns. Toaletter. Man råkar ju ut för en del olika sådana, inte minst när man är på resande fot. Olika i standard, olika i fräschhet. Fram tills i eftermiddag hade jag klart för mig resans bästa och resans värsta, men nu vet jag inte längre. Hotellet i Auburn Hills hade ju en japansk variant med tempererad sits och även om den var mer inställd på "rear" än "front" (Johan påpekade att man kunde justera det där själv) när jag testade de andra funktionerna så var det nummer ett. Sist, alla kategorier, blev en kundtoalett på Ollies i Waterford. Den var så äcklig att jag drog ut åtskilliga meter mjukt toapapper, som också är mycket smalare än vi är vana vid, för att om möjligt täcka, eller åtminstone skydda mina kroppsdelar från ytan jag inte ville komma nära.

Problemet var att pappret gick av efter fyra rutor, så jag drog många gånger. Men den pappersrullen höll på att ta slut, så jag försökte pilla fram en annan rulle, det var väl fyra, fem i den där hållaren. Men då anföll hållaren, den öppnade sig och jag höll på att få alla rullar i fejset. Ja, det var traumatiskt.

I dag pausade vi på Hollywood Casino i Juliet, en underbar byggnad i art deco stil (men absolut inte på riktigt) och toaletterna där var fräscha, men "damrummet" med handfaten var så himla fint i "guld", eller är det brons? Nu i kväll har vi varit på County Fair i Bureau County, Princeton, Illinois. Äldst i Illinois, årets version är nummer 167 i ordning tror jag. Jag blev så glad när jag såg att det fanns riktiga restrooms i en "lada" och inte bara bajamajor. Efteråt visade det sig att både Johan och jag fotat därinne. Riktiga vattenklosetter ja, men det fanns inga dörrar. Det fanns duschförhängen. Mitt var en decimeter kortare än bredden på "dörrhålet", så jag fick göra en snabb riskanalys om var det var bäst att det glipade... Jag lovar, jag har drömt mardrömmar om ställen som detta, när man letar och letar, men inte hittar en toa med dörr och sedan vaknar man lyckligtvis...

Anledningen till vårt besök i Princeton var ju Justin Moore och väderprognosen var lite osäker, det kunde bli både åska och regn, men det blev en vacker kväll. Vi hade sittplatser, men naturligtvis stod det människor framför oss. När det gått mer än en timme och alla andra blivit trötta i benen, då var det sex personer som fortfarande stod upp, trots intensivt ölhävande. Rätt gissat, de stod framför oss. Men ibland fick vi en glimt av artisten mellan en axel och en cowboyhatt. Justin är ju inte så lång heller.

Jag blev också uppringd av hotellet i Chicago. Jag hade fått ett mejl jag inte kunde öppna, så jag tog det bara som en påminnelse, men de ville uppenbarligen gärna veta om vi tänker komma i morgon och ja tack, det tänker vi!

Befinner oss nu i Indiana och har insett att vi lämnat Eastern time zone. Vi trodde det skulle ske först i morgon, in i Illinois. Men då fick vi den extra timmen redan nu. Befinner oss också på ett heldött kasino. Ingen restaurang öppen förutom en mindre deli. 15 km bort ligger ett gigantiskt Four Winds kasino i New Buffalo, Michigan. Det känns lite elakt som att detta är för dem som har fotboja och inte får lämna delstaten. På Four Winds fanns dock inget hotellrum när jag sökte i går kväll, och det gick ändå bli prio ett. Vi hann ju titta in där ändå, innan vi checkade in här. Efter att ha besökt delin så fick vi leta upp Walmart och där strosade vi omkring en stund, vi behöver ju frukost till i morgon. 

Bor på 18:e våningen och bevittnade en fantastisk solnedgång. Är ganska säker på att det var Chicagos siluett vi såg i väster. Vi befinner oss i södra strandkanten av Lake Michigan. 

Parkeringen utanför Michigans största outlet mall var ganska tom i går när vi gick in till Bass Pro, men välfylld  "lite" senare när vi gått ett varv i shoppingcentret, och dessutom ätit thaimat till lunch i foodcourten. Förutom affärer fanns där biografer, Legoland (!), ett akvarium (SeaLife, inte ett akvarium) och en karusell och stort lekområde i foodcourten. I nästan alla skyltfönster fanns skyltar om att man sökte personal. Ett bra eller dåligt tecken? Var har de som jobbade inom detaljhandel och restaurang tagit vägen efter pandemin? Janet berättade om personal från stamstället nu fått jobb i delin på en stor livsmedelsbutik, bättre arbetstider, bättre betalt.

I går kväll blev vi bjudna på middag på en fiskrestaurang, där Janet gått på lunch en gång i veckan då det låg nära hennes arbetsplats. Som turister hade vi aldrig hittat dit, det enda som avslöjade den var en annorlunda dörr som såg ut som en gammaldags fartygsdörr med det runda fönstret upptill. För övrigt såg det ut som vilken "låda" som helst med Frälsningsarméns thrift shop som granne på ena sidan. Johan åt ostron och jambalaya, jag räkor och crabcake. Mums!

Nu har vi en kortare körning framför oss i dag, vi bestämde oss för en mellanlandning på ytterligare ett kasinohotell, nu på andra sidan statsgränsen i Indiana. I morgon är det dags för konsert och County Fair, men vi får också en timme på köpet när vi korsar gränsen till Illinois,  så vi kommer att gå gott om tid att gå på marknad!

Efter det att vi lämnade vårt hotell i Punxsutawney körde vi till platsen där Phil tittar fram, eller inte gör det, den 2 februari när det är Groundhog day. Därefter in till Walmart för att köpa regnskynken respektive paraply, för vädret var verkligen ostadigt och jag packade nog ur alla regnskynken som funnits i min militärbag, för nu när de kanske behövdes så hittade jag inget. Efter Walmart körde vi in och letade upp Phils "barrow". Astrid sa "ankomst" och vi såg bara en byggnad som inrymde brandkår, polis, kommunkontor och bibliotek, men det fanns flera stora  Phils i parken intill, så vi parkerade bakom polisstationsdelen av huset och tog en promenad. Och när vi tittade åt andra hållet, så vips var det där, i ett fönster bredvid biblioteket. Nu såg vi inte Phil, men hela staden lutar sig verkligen mot honom.

Så i dag blev det lite shopping, vårt VF outlet finns inte längre, men kläderna säljs på Lee Wrangler clearance center istället, så ett sådant fanns i närheten av PA/Ohio gränsen. Där stannade vi till och åt lunch innan vi fortsatte. Körde längs Ohios betalväg in i Michigan. Rätt mycket vägarbeten, så vi borde fått rabatt.

Checkade in på hotellet i Auburn Hills och körde sedan ca 10 minuter till Janet och Paul. De var sig verkligen lika, och vi hade massor att prata om. De är så härliga. När jag kommer hem måste jag sätta mig ner och sammanställa en del av deras gemensamma släktsaga, så att hon kan få på.pränt det jag kommit fram till när det gäller de adliga anorna som hon och Johan har via sin farfarsmor.

I dag blir det repris på gårdagen, minus bilresan. Shoppingcenter plus syssling! 

Men först körde vi ju till Liberty State Park. Johan ville köra ut höger från hotellet. Astrid sa vänster. Kristina sa "Vi kan väl se vilken väg hon vill att vi ska ta". Johan körde vänster. Sen sa Astrid "vänster" en gång till. Då var gatan enkelriktad, så vi fick improvisera. Det slutade med att Astrid lurade ut oss på turnpiken så att vi passerade ett tullbås, fick ta en biljett och några hundra meter senare svängde av och fick betala 1,25...

Så nästa gång kör vi höger istället. För vi kan absolut tänka oss Holland Hotel igen, det var fräscht, lugnt och tyst och förutom en tidig morgon när någon rökte på så att cannabisdoften tog sig in även i vårt rum, så kändes allt bra. Det är ju dock det där med frukosten, den är fortfarande en diabetesläkares mardröm, men i går var jag tvungen att berömma en tysk för att han nästan lyckats skapa en hälsosam frukost. Jag kämpade inte så hårt, så i dag blev det en syltmunk.

Vi stötte på en del regn i dag, så kraftiga regnskurar har vi aldrig kört i förut och vi kan ju hoppas det dröjer tills nästa gång. De gick ut och varnade på radion, mellan milemarker 169-182 och det skulle ta slut 14.15. Bortsett från några minuters felräkning så stämde det perfekt. Sen hade vi regn både innan och efter det utan varning, men ändå.

Vi var på väg till Kinzua Bridge state park i norra Pennsylvania och det tack vare program vi sett på Discovery. Programmet handlade om misslyckade konstruktioner och den här gamla tågbron slutade användas på 1960-talet, men var ett populärt turistmål och på 1980-talet körde man veterantåg över. I början av 2000-talet drabbades området av en orkan och halva bron rasade. Från 2015 har man kunnat gå ut på den återstående restaurerade delen, nu med en utsiktspunkt och glasgolv längst ut. Det var häftigt.

Nästa mål, och kommande övernattning, blev Punxsutawney. Hittills har vi sett tre "Phil" på hotellet, i morgon får vi väl åka in i samhället och leta efter fler groundhogs, gissar jag.  Måndag är det i alla fall i morgon :). Groundhog day, eller Måndag hela veckan, är från 1993.

Efter att ha hållt oss till planen "PATH till 33rd, promenad 5th Avenue norrut till södra kanten av Central Park, in på centret vid Columbus Circle, lunch från Whole Foods varma buffé, en tur genom parken, ner på 6th Avenue, förbi Radio City hall, sedan en avstickare till Broadway och därmed också Times Square, tillbaks till Macys och en titt in hos Jacks lågprisaffär" åkte vi tillbaks till NJ. Efter en liten paus på hotellrummet gick vi förbi Newport Mall till en Shop Rite och handlade lite kvällsmat. Det innebar trötta fötter och drygt 23 000 steg, så vi la oss tidigt. Planen var ju att inte sova bort lördagen, för då är det loppis i Chelsea och i Brooklyn, och dit ville vi!

Första fyndet på 25th W i Chelsea var en förpackning med julgransklockor i glas för 2 dollar. Jag räknar med att få hem dem i gott skick. Det andra fyndet var en figurin, som visade sig vara en rolig cologne flaska, föreställande Betty Ross, kvinnan i Philadelphia som ska ha sytt den första flaggan för unionen. Sedan hittade jag också ett vykort av hennes födelsehus hos en annan säljare. Men det roligaste är att det var en memorabilia från 200 årsjubileet 1976. Och hur länge sedan det var, det tycker jag att vi förtränger.

Vi tog tunnelbanan till Brooklyn, där loppisen ligger i DUMBO, alltså under Manhattan bridge. Prisbilden där var en annan, liksom utbudet, det var mer roligt skröfs i Chelsea. Nu vet vi det till en annan gång. I går var också den tredje och sista Summer Saturday då man mellan 7-13 stängde av Park Avenue för biltrafik. Vi var tillbaks på Grand Central station 12.45 så vi satsade på att se lite av den folkfest det blir när människor till fots, på cykel, skateboard, rullskridskor och andra mackapärer får en hel aveny för sig själv. 

Sedan ville vi se hur det såg ut när allt blev som vanligt igen, och det blev det tjugo minuter efter utsatt tid. Men vi såg också en kvinna som inte förstod polismans tecken eller det faktum att det stod kravallstaket framför henne, så det blev en del kaos när hon med polisens hjälp skulle backa och välja annan väg, för då hade ju trafiken i den andra riktningen grönt...

Apropå kaos så lyckades de trassla till det rejält utanför vårt hotellrumsfönster också i går kväll. Tänk er en riktigt snygg fläta, men med bilar från alla håll. Vi hörde dock inga tutningar, så alla inblandade var nog rätt lugna. Nu är det dags för frukost och sedan är det dags att köra igen och lämna vyn av Empire state building för den här gången.

Behövde ladda plattan i går, men kamerabatterier och telefon har företräde till eluttag och adaptrar, men nu har jag lite kräm i den i alla fall. Snart dags att för andra gången åka in till Manhattan. I dag rör vi oss norrut, är planen. I går gick vi bort till 10:e avenyn för att se The Vessel, ett trapp-konstverk kan man väl kalla det. Sedan gick vi upp på high linen och följde den till Chelsea runt 14th street, där vi blev nyfikna på Hudson River park. Det är fantastiskt när man kommer på nya idéer för att skapa grönområden i en storstad. High linen är ju en form av återanvändning av resurser, Hudson River park är kanske också det, men i så fall av en pir ute i floden. Förstod vi rätt var det utökning på gång med grannpiren också. Får läsa på lite om projektet. Liberty State park med sin övergivna järnvägsstation är ju också en favorit, dit tänker vi köra på söndag morgon när vi lämnar hotellet för Pennsylvania. 

Vi traskade vidare söderut, på jakt efter NYC variant av Chicagos "Böna". Den ligger till synes klämd under höghuset som ser ut som man staplat containrar ovanpå varandra, bara ett par kvarter från Ghostbusters brandstation. De behöver putsa på skarvarna en del, så vi ser fram emot att se den igen.

Slutligen hade jag statyn Fearless Girl på min nya bucketlist, hon står framför börshuset på Wall Street. Från början var hon placerad framför tjuren, men flyttades sedan. Vi hann också med TJ Maxx som ligger i samma kvarter innan vi åkte tillbaks under Hudson efter en dag med många steg. Temperaturen höll sig runt 30 hela dagen och så ska det förbli.

I går morse frågade killen vid bordet bredvid vårt vid frukosten om jag tyckte kaffet var gott. På svenska, alltså. Försökte göra en snabbgenomgång över de senaste minuterna för att se om jag sagt något elakt om någon, men kom fram till att jag endast konstaterat att trebarnsfamiljen där den skrikande minstingen hade pyjamas på plus en sko, nog haft en tuff start på dagen.

Vår bordsgranne hade anlänt dagen innan, också han med SAS och han var nog ganska intresserad av flygplan, för han gissade direkt på den nya flygplansmodellen som vi så småningom ska åka hem med från Chicago. Typ något med 550 i namnet, men det vet kanske alla 😊. Vi jämförde våra upplevelser av den främre delen av kabinen och var eniga om att det varit bra, men lite ovant med den där enda mittgången. Och ja, kaffet fick godkänt. Det var ju inte Zoegas precis, men heller inte blask.

Vi lyckades ta oss till busstationen enligt plan, var där i god tid och när det började närma sig avgång 11.35 kom Greyhounds representant och antydde att våra carry on väskor nog var lite för stora, så de behövde vi skicka under bussen, så det blev att gå till disken och betala 40 dollar. Väl ombord på bussen såg vi att hans analys var korrekt, jag förstår varför min litterära hjälte Jack Reacher reser med en tandborste i bakfickan och inte mycket mer.

Så, för första gången har vi rest in i USA över landgränsen. Nu räknar jag inte vårt timslånga besök i Tijuana, för då utgick vi ju från USA. Vi släpptes i alla fall in, men fick betala 6 dollar var i stämpelavgift. Det var nytt för oss, men vi fick en stämpel i passet, det saknade vi ju från inresan till Kanada. 

Alla fick kliva av bussen, ta med allt bagage, gå in i en mindre lokal med kanske uppåt 10 luckor, men alla var inte bemannade, och sedan blev vi kallade en familj i taget. Det tog en stund innan alla var godkända, men vi lämnade ingen bakom oss.

Sedan var det mindre än fem minuter till busstationen i Buffalo, där vi klev av. Vi tog sedan buss nr 8 upp till Main Street där AVIS låg. Alltså, vilken skillnad att få sin bil på ett mindre ställe jämfört med en flygplats, eller för den delen Chicagos stadskontor. Här var vi väntade, kanske dagens enda kunder, det stod en nytvättad röd Kia Sorrento och väntade på oss, de hade fyllt i hyreslappen med alla repor som redan fanns där. Vi behövde inte fylla i våra uppgifter med adress etc som vi redan en gång uppgett, något som alltid retat mig lite. Vi började inte köra förrän vid 16, så vi hade några timmar framför oss innan vi nådde vårt hotell i Pennsylvania, tillika kasino. 

I går åt vi bara sen kvällsmat på rummet, inhandlat på ett Target, men i morse blev det lite spel på 1 cents maskinerna. Johan slutade med 20 dollar plus och jag gick jämt ut, efter att ha lurats med i Johans Gudfaderspel (som var bidragande orsak till hans vinst). Annars låg jag på 10 dollar plus bara några tryck tidigare...

Vi tankade för drygt 4 dollar/gallon i dag, besökte resans första Walmart och körde sedan till Jersey garden. På väg dit passerar man ju flygplatsen och Astrid II hade fullt upp med håll till höger, håll till vänster. Vi körde förbi helt felparkerade bilar, inte i vägrenen för det finns det ingen, men i ingenmansland vid korsande påfarter och undrade om de väntade på något särskilt flygplan. Tydligen ska det i dag ha gått ett American Airlines med enbart svarta kvinnor i besättningen, frågan är om det planet tog en tur förbi Newark.

Nu har vi installerat oss på Holland Hotel, där vi bodde en natt i amerikabrevets absoluta barndom 2011. Den här gången blir det fyra nätter. I morgon blir det Manhattan. Vi ser förresten Empire state building från fönstret, liksom nerfarten till Hollandtunneln. Den är visst stängd 23-05, så om det inte är ett ljudligt arbete som ska utföras så är det väl en vinstlott för oss.

I dag fyller Johan år! Hipp hipp hurra! Men vi får återgå till gårdagen, jag ligger hopplöst efter i mitt rapporterande.

Vi bestämde oss för att börja med hop on hop off buss. Vi brukar nyttja hela rundan och det gjorde vi även nu. Vi var ombord kl 9, man är ju uppe med tuppen så här tidigt på resan. Vi fick veta mycket intressant om staden, och fick förklaringar till att det stöttas gamla husfasader här och där. Man måste bevara vissa delar av gamla hus för att få bygglov och det känns kanske som man tänjer lite på det ibland. Det finns också bara något enstaka trähus i stan, på grund av ett par stadsbränder och brandkår skaffade man sig inte i Toronto förrän i början av 1900-talet för övrigt.

Det finns ett skomuseum, Bata (dit gick vi inte), Hockey hall of Fame (där var vi i dag) beläget i en gammal bank. Konstigt tänkte vi, borde det inte vara större? Jodå, det fanns en helt underjordisk del i modern tappning, men det syntes inte från gatan. Börje, Mats och Peter fanns naturligtvis där, bland många andra.

Blue Jays, baseball laget, spelade hemma och CT Tower och det lilla järnvägsmuseet råkar ligga precis intill arenan, så vi försökte vänta ut matchstarten kl 13.30 innan vi bestämde oss för att åka upp i tornet. Vi hamnade sist i hisskön både upp och ned, det innebär att vi stod med fejset utåt i den utanpåliggande hissen när den rusade upp ocn ned och det är vid de tillfällena jag kommer ihåg att jag inte riktigt gillar det där. Men inget kan bli värre än The Arch i St Louis ändå, så det är ändå en tröst.

Vi traskade en hel del, i dag valde vi då förutom hockeyn att ta en båttur som ingick i gårdagens busstur, också att titta på polismuseet som fanns i polisens headquarter alldeles i närheten av vårt hotell samt besöka Little Canada, en fantastisk 1:87 upplevelse med olika delar av Kanada i fokus och fler på gång. Om tre år får vi komma hit igen, då har de nog både östkust som nordkust klar.  

Så, vi kan visst komma tillbaka, vi har inte gått på naturhistoriska muséet, inte zoo, inte åkt segway, inte gått på baseball trots att de haft hemmamatcher alla tre dagar vi varit här. Men på minussidan står många  hemlösa, människor med uppenbara psykiska probkem och en cannabisdoft över delar av stan som gör vänorten Amsterdam avundsjuk. 

Till lunch i dag åt Johan burgare på känguru, också det på ett hak helt nära hotellet. Jag tog kycklingfilé. Vi hade tänkt äta nere i hamnen men det i princip helt öde stället hade fullt med reservationer, så vi kunde inte få mat och baren öppnade inte förrän 17, så dricka kunde vi inte heller. Det var kanske så, det var ju game day, men som sagt, det blev deras förlust och vår vinst av slumpen.

I morgon är det dags att samla ihop sig, vi har provgått sträckan mellan tågstationen och busstationen, så vi ska kunna hitta till vår Greyhoundbus mot New York, men vi nöjer oss med resan till Buffalo och då är det dags att hämta vår hyrbil på AVIS och börja köra bil! Hotell bokat ca 4 h körning mot New York, på ett kasino i Pennsylvania. Vem vet, det kanske betalar resten av resan .