Det börjar äntligen närma sig...

Sedan sist har vi kommit kontakt med Johans syssling Janet, bosatt straxt utanför Detroit. Detta tack vare lite googlande, ett par obituaries som någon lagt upp kopior på online och ett brev! Vi kommer därför att besöka Janet och hennes man på vår nästa resa, som ju ändå går förbi "nästgårds". Har också köpt biljetter till en konsert med Kenny Chesney, Eric Church mfl.

I morse checkade vi ut efter frukost och gick de få kvarteren till Penn station, där vi köpte biljetter till EWR, Newark Liberty International Airport. Det var smidigt, tidigare gånger har vi bytt tåg i Newark, men nu hamnade vi rätt direkt och klev av på flygplatsen och bytte endast till air train som går mellan terminalerna på flygplatsen.  Framme på Alamo fick vi efter den sedvanliga pappersexercisen (här finns oerhörda förbättringspotentialer ser även den som inte har akademisk examen i service management) fick vi en Ford.

En kanadensiskregistrerad från Ontario. Så nu ser varenda kotte i trafiken att det är jämrans utlänning som kör... Bra eller dåligt får vi återkomma till.

Första stoppet efter en halvtimme var på Shoppers Vineyard i Clifton. Genom åren har jag fått hem lite roliga Absolut därifrån. I dag blev det Texas. Smak av gurka och chili. Tror nog att den som vill smaka kommer att få tillfälle till det...

Liksom i fjol, då vi hade sällskap av Bettan och Jocke,  så var vädret underbart. 16 grader kan man inte klaga på. Nu å andra sidan är det runt nollan och i morgon väntar vi oss några minusgrader då vi kör vidare norrut. Hälsade också på Tuthillstown Spirits,  de som tillverkar Hudson Bourbon. Hamnade på verkliga landsbygden, men ändå bara minuter från väg 87. 

Albany ja, vårt första intryck var att här väntar man inte på grön (vit) gubbe när man ska korsa gatan. Varför ens göra det på ett övergångsställe? Modigast (?) var farbrorn i rullstol som korsade fyra körfält i tät trafik och som vi missade med en halvmeter. Sedan gick vi en runda runt state capitolium i isande vind och hade inte heller lust att vänta på grön gubbe, så lite kanske vi kan förlåta dem?

Hann sedan med två raider på Target och Walmart,  innan vi sjönk ner på hotellrummet med mat från Walmart och country christmas gala på tv. Det hade vi koll på hemifrån, så ett av Johans krav på kvällens hotell var en bra TV. Och även om den är flera tum mindre än den i New York, så räcker den. 

Jag vet inte varför det blev mikrobokstäver plötsligt.  Får nog vänta tills vi är hemma innan jag kan korrigera. 

Dagens frukost intogs stående i hotellobbyn - det finns inte för många sittplatser där. Lokalbussen in till Manhattan stannade precis utanför hotellentrén och priset, 3 dollar, är högst överkomligt. Man hamnar då mitt i smeten vid busstationen på 42 gatan. I dag satt vi dock en stund i väntans kö på väg in i Lincolntunneln, men ändå inget mot i går, det är skillnad att behöva köra själv...

Times Square bekantade vi oss med och köpte sedan ett Metro-kort så att vi lätt kan ta oss med tunnelbana och buss under våra dagar här. Tog sedan tunnelbanan ner till South Ferry och gick till Battery Park, fotograferade Frihetsgudinnan och fortsatte uppför Broadway förbi tjuren utanför börsen till 9/11 Memorial. I går besökte vi minnesmonumentet utanför Pentagon och det var så symboliskt och konstnärligt genomtänkt, och det är givetvis även denna plats i New York. Att bassängerna är lika stora som tornen en gång var, det ger en liten uppfattning om hur mycket det var som försvann den där dagen när de rasade. Här försvann förresten min biljett från det att vi gick in, genom säkerhetskontrollen och sedan skulle den kontrolleras igen. Efter att ha sett mitt eviga letande lämnade kontrollanten vänligt nog en "reservbiljett" åt mig. Senare visade det sig att en annan i sällskapet plötsligt hade två biljetter i en av sina fickor i den nyinköpta Gore-Tex jackan, så det var inte bara mitt fel att den försvunnit i samband med säkerhetskontrollen...

Sedan var det hög tid för lunch och vi hamnade i närområdet och åt goda hamburgare som var så nära hemmagjorda som de kunde. Gott! En liten titt på J&R fixade ersättning för den duttpenna som försvann spårlöst i säkerhetskontrollen i Köpenhamn och Johan hittade några skivor till. Century 21 visade sig ha ett par skor i min storlek som jag fattade tycke för. Då är det bara att slå till!

Buss upp till Macy´s på 34 gatan och en fantastisk julskyltning! Sedan började vi bli lite trötta i benen och tog oss hem igen efter en kort runda i Hallmarkbutiken i Manhattan Mall och Jack´s dollarstore. NY Rangers verkar spela hemma i kväll, för vi gick förbi Madison Square Garden och mötte en massa människor, en del med hockeytröjor på.

En tur till livsmedelsbutiken för middag och denna afton var spritbutiken öppen, så minsann stod det en Absolut Chicago och väntade på Kristina! Nu är det jul-country-gala på ABC som avslutar kvällen.

Så har vi hunnit med en vända i till Kentucky då. Och en ny tidzon. Vi hade som vanligt glömt att man i Kentucky använder sig av Eastern-tid, till skillnad från exempelvis Chicago, som har Central-time. Indiana som ligger däremellan ska vi inte prata om, gränsen går lite här och där för den där timmen som man tappat till ET. Men vi kom till hotellet i god tid för att ta oss till Kentucky state fair, som låg granne med vår logi.

Vi hittade arenan för konserterna lätt som en plätt denna kväll (däremot gick vi runt hela området efteråt, men det är en helt annan historia). Vi hämtade ut biljetterna och gick sedan i mässhallarna och fick äntligen se sådant som vi förknippar med en sådan typ av mässa. Det är svåröversatt, men förutom bästa sockerkakan och vackraste tårtan och godaste osten så är det företag och myndigheter där och visar upp sin verksamhet och informerar. Samt delar ut grejor. I Springfield såg vi mest "Hästveda-marknad-delen" av mässan, här närmade vi oss inte tivolit förrän vi irrade hem, utan det var en titt på finaste quilttäcket, snyggaste akvariet, bästa dockskåpet, ja allt man kan tänka sig. Några prisbelönta pekanpajer nedan

och sockerkakor av olika slag

I Springfield åt Johan också lite alligator-on-a-stick (de tycktes ha allt på pinnar där; friterad korv, kyckling, kakor, name it), denna afton blev det mer traditionellt till middag.

Gary Allan startade sedan i gott tempo och Alan Jackson tog över scenen senare. Publiken var nog där mest för Alan, de kunde alla låtar utantill, Johan och jag nynnade i några. Men Gary hade också med sig stora delar av publiken, och där var vi ju bättre på texterna.

Annars var det ju intressant att titta på människorna runt omkring.

Vi hittade förresten våra platser efter endast tre försök...  

Jag är glad 1) att karlen nedanför oss efter att bokstavligt talat hade rökt på tre gånger efter två låtar med Gary gick ut och inte kom tillbaks, 2) att tjejen som bytte plats med kompisen och hamnade bredvid mig till konsert nummer 2 valde att stå upp och dansa, vi två hade aldrig fått plats bredvid varandra i sittande läge, 3) att hon inte trampade på mig när hon dansade, min fot hade krossats, 4) att ingen slog ihjäl sig mellan förfriskningspåfyllningarna och återkomsten till sin plats och 5) att killen snett framför oss försvann en gång så att Johan kunde fotografera Alan utan att få killens utstående öron-siluett i bild (här är han på väg till "sin" plats igen)...

I morse försov vi oss. Så är det när man sätter larmet på en onsdag och det råkar vara fredag. Men det var ingen fara, vi hann med frukost också innan vi körde mot Chicago. De sista tio kilometerna tog väl en halvtimme, men förutom det så har det fungerat bra. Vi vet däremot nu hur det funkar när en annan bilist kör iväg med munstycket till påfyllningen av bensin kvar i hålet - det hjälpte inte att jag skrek nej, nej, nej, hon körde ändå. Men det fanns någon form av koppling längst bort i slangen, hela maskineriet rycktes inte ur sitt fundament, men hon hade säkert haft bättre dagar i livet än när hon fick gå in och förklara detta för dem på macken...

Vi har nu tre nätter framför oss på Howard Johnsons, centralt norr om floden och "majskolvshusen", innan det är dags för hemfärd. Helt okej, men gårdagens Crown Plaza var nog höjdpunkten bland hotellen på resan. Nu funderar vi på att besöka "Gino´s" och äta pizza, Chicagostyle!

Tillägg efteråt: bild på delad liten pizza. På Johans planhalva: Meaty legend med pepperoni, italiensk korv, "kanadensisk bacon" och bacon. På min planhalva: Four cheese innehållande mozarella, provolone, cheddar och ricotta. Tillägg champinjoner.

I går hade vi resans kortaste sträcka att förflytta oss - det är ungefär 15 mil mellan St Louis och Springfield. Vi var därför på hotellet redan klockan 11, trots ett besök dessförinnan på Walmart som mer eller mindre låg granne med hotellet. Vi checkade dock inte in då, utan gick runt foajen och korridorerna som är fulla med Route66-memorabilia. Inbyggt någonstans i hotellet finns nämligen det första Holiday Inn i USA, som öppnade då den nya vägen togs i bruk, så man känner väl lite ansvar att påminna om Route66:s existens.

I stället för att släpa in allt bagage åkte vi därför in till centrum och gick på museum och lärde oss mycket om Abraham Lincoln. Det var mycket välgjort och informativt och jag kunde koppla mycket till filmen om Lincoln jag såg på flyget. Efter några timmars kultur åkte vi tillbaks till hotellet, checkade in och lämpade av allt bagage, och försökte få Astrid att hitta till området för kvällens konsert, Illinois state fairgrounds. Hon hade ingen aning, så Google maps fick hjälpa till.

Väl på mässområdet så var det gigantiskt och det tog säkert en halvtimme innan vi hittade bort till arenan (en hästkapplöpningsbana) och kunde hämta ut biljetterna. Sedan hade vi tid att gå runt och titta och vi valde bort den traditionella festivalmaten och gick i stället till "Ethnic village" där jag tittade in i luckan hos Indien och Johan hamnade i Italien. Hamnade i trevligt samtal med två kvinnor, där den ena tjänstgjort i Tyskland under sent 1970-tal. När vi sedan gått över hela mässområdet igen och bland annat sett en ko som skulpterats i smör började det närma sig konsert, och efter den där curryn kände jag att det fanns plats för mer vatten. Så jag stoppade in huvudet i en vagn som sålde jätte-pretzels och bad om att få två flaskor vatten. De kostade 2 dollar var där vi ätit, så när denna man sa "8 dollar" så log jag glatt och sa "Are you serious?" eftersom jag tyckte det var ett ganska roligt skämt. Det var det inte och den fortsatta konversationen gick ut på att om jag hade lust att gå tillbaks dit så kunde jag ju göra det, han bestämde inte priset utan tog bara betalt och jag avslutade med att jag förstår begrepp som "kapitalism" och "marknadskrafter".

Konserterna med först Kip Moore och sedan Toby Keith såg vi högt uppifrån läktaren. De gjorde bra ifrån sig båda två och levererade bra framföranden. Att se Toby här jämfört med på Pumpehuset i Köpenhamn kan inte riktigt jämföras, det antal människor han hade framför sig nere på planen måste ha varit tio gånger så många (minst) mot dem som fick plats i Pumpehuset. Antalet cowboyhattar i Köpenhamn var också betydligt fler än de som totalt syntes här, trots skillnaden i antalet människor. Toby har ju många låtar om öl, party & whiskey, men konserten avslutades med de mer patriotiska låtarna och ett fyrverkeri.

När vi kom tillbaks till hotellet gick klockan över midnatt och Johan har därmed födelsedag! Nu åker vi till Louisville i Kentucky för kvällens konsert med Gary Allan och Alan Jackson. Är helt säker på att kvällens inkvartering kommer att vara av annan klass än den vi haft i natt, som nog får betecknas som "enkel", om än dock med atmosfär.

Tillbringar kvällen på hotellrummet med utsikt över Mississippi, men istället tittar/lyssnar vi på country på ABC. Tretimmarsgalakväll och massor av artister tillsammans med en IPA eller två, bättre kan det inte bli.

Har kört genom riktiga åskväder i dag på väg från Nashville och hit, kan inte annat än förundras över dem som dundrar på i samma hastighet som när man faktiskt ser något - när man inte gör det. Eller föraren i pickupen som två gånger körde ikapp en lastbil (när det lugnat sig lite med regnandet) och fick jättemycket stänk i fejset, när hen i stället kanske kunnat planera sin körning och lägga sig i filen bredvid och köra om i stället? Men det är ju det här med farthållare och omkörningar - det är ju aldrig någon som gasar på lite, utan det tar ibland kilometer innan den omkörande har segat sig förbi. För att skoja till det lite brukar jag då gå ner ett steg på farthållaren och vips är vi av med problemet. Hur svårt kan det vara?

I dag har vi förresten befunnit oss i Tennessee, Kentucky, Illinois och Missouri (eftersom Walmart låg där). Nu är vi tillbaks i Illinois, men i morgon tar vi spårvagnen över till Missouri och besöker Union Station igen. Förra gången bodde vi flådigt på Hyatt där, en gammal tågstation som byggts om och där spåren in till stationen förr låg fanns nu hotellannex. Vårt hotell nu är vi absolut nöjda med, stort, rejält rum och så utsikten över stan och floden, det är helt okej!

Bild på utsikten:

Då var det bokat hotell i Denver (3 nätter) och bokningsförfrågan är skickad till Amarillo och Big Texan Motel per mejl (de var inte såååå moderna där att de hade en bokningssida på nätet, men man kunde i alla fall fylla i ett formulär och mejla dem). Dessutom en konsert med Alan Jackson och Gary Allan som lämpligt infaller på Johans födelsedag. Dagen innan har vi ju bokat att se Toby Keith, så det ska bli skoj. Gary Allans senaste skiva är jättebra, så den får han gärna spela från.

I dag har vi kört många mil och därmed ännu fler miles. Vi började strax innan halv åtta i morse i Charlotte, North Carolina. Ett antal mil senare har vi passerat Virginia, West Virginia, Maryland, Pennsylvania, New Jersey, New York och slutligen drygt tolv timmar senare hamnat i West Haven, Connecticut. Runt New York City försvann vår countrykanal på radion och vi lyssnade därför på nyheter för en gångs skull. Det var vi glada över senare, eftersom vi där fick reda på att Yankees och Mets skulle mötas i baseball och att all trafik till områden som kunde räknas som i närheten av Bronx var belagd med långa köer och kaos. Astrid hade för sig att vi skulle åka mot Boston via George Washington Bridge, men det satte vi stopp för och lyckades därmed förmodligen korta vår resa med ett par timmar genom att ta en omväg... Yankees har förresten vunnit med 9-1, ser vi på tv nu.

Gårdagens konsert med Jimmy Buffet och hans "korallrev" till band var verkligen en upplevelse. Den utspelades i Verizon Amfiteater, vilket innebar en scen under tak i en sänka och det fanns stolar både under och utanför tak, plus möjlighet för tusentals att sitta på gräset i sluttningen ovanför. Och det var verkligen tusentals personer där. Många var glada i hatten, men det var ändå mer familjestämning och på parkeringsplatserna innan konserten grillade folk och hade tailgate-partyn runt sina bilar. Fansen kallas "Parrotsheads" och såväl män som kvinnor uppträdde både med bastkjolar och uppblåsbara papegojor på huvudena. Vi hade superbra platser och det var väl värt slantarna det kostade.

 Tail-gate party! 

 Och med tanke på att en av de populäraste låtarna handlar om hajar och "fins to the left, fins to the right" är vi följdaktligen välkomna till Fin-land!

 Några av de åskådare som besökte konserten:

Här fylls himlen av badbollar. En av grejerna papegojhuvudena gör är nämligen att studsa runt badbollar före och under konserten. Gissar att även folket på scen hade ett och annat finger med i spelet.

Och med Jimmy Buffet är klockan allid 17 någonstans (och därmed finns alibi för en drink!):

Gårdagen tillbringades mestadels i olika shoppingcenter i Pigeon Forge och grannbyn Sevierville, men jag hann även spöa Johan i minigolf. I dag har vi begett oss till Charlotte, där vi i morgon ska se Jimmy Buffet, men i kväll tillbringar tiden framför tv:n och countrygala från Nashville. När vi såg Bruce Springsteen i St Louis för några år sedan hade vi varsin svensk flagga med oss, även denna gång och i dag passade det bra att hotta upp Zoe lite.

Hästarna hade i går bytts ut mot "cirkusen" Country Throwdown och även med tanke på de dollar som vi spelade bort på slot-maskinerna på kasinot så var musikupplevelsen väl värd pengarna. Det var dock oroväckande när regnet drog in precis lagom till Gary Allan skulle gå på scen. Efter att de klätt in instrumenten med plastfolie (typ) och Johan och jag en stund hukade under glassförsäljarens parasoll, så lugnade det sig faktiskt och vi slapp åka hem utan att ha hört kvällens huvudnummer. Både han och Rodney Atkins som spelade före Gary hade med de låtar man kan förvänta sig känna igen. Roligt var att studera publiken, vi hade fyra äldre pantertanter framför oss som höll igång och sjöng med. Dessutom fick vi anledning att slå vad om hur länge "killen med gula tröjan" skulle vara med - han var bra glad i hatten om man säger så.

Även om just han inte hade hatt. Det var annars ganska jämnt lopp mellan sandaler och cowboyboots denna dag. Och någon gång under "Going through hell" med Rodney försvann killen i gult och han dök inte upp igen.

I dag ska vi bege oss mot Kentucky och besöka något bourbondestilleri. Vi har dock inte bestämt oss närmare, så efter frukost får det bli att konsultera husguden Google.