Så har vi hunnit med en vända i till Kentucky då. Och en ny tidzon. Vi hade som vanligt glömt att man i Kentucky använder sig av Eastern-tid, till skillnad från exempelvis Chicago, som har Central-time. Indiana som ligger däremellan ska vi inte prata om, gränsen går lite här och där för den där timmen som man tappat till ET. Men vi kom till hotellet i god tid för att ta oss till Kentucky state fair, som låg granne med vår logi.
Vi hittade arenan för konserterna lätt som en plätt denna kväll (däremot gick vi runt hela området efteråt, men det är en helt annan historia). Vi hämtade ut biljetterna och gick sedan i mässhallarna och fick äntligen se sådant som vi förknippar med en sådan typ av mässa. Det är svåröversatt, men förutom bästa sockerkakan och vackraste tårtan och godaste osten så är det företag och myndigheter där och visar upp sin verksamhet och informerar. Samt delar ut grejor. I Springfield såg vi mest "Hästveda-marknad-delen" av mässan, här närmade vi oss inte tivolit förrän vi irrade hem, utan det var en titt på finaste quilttäcket, snyggaste akvariet, bästa dockskåpet, ja allt man kan tänka sig. Några prisbelönta pekanpajer nedan
och sockerkakor av olika slag
I Springfield åt Johan också lite alligator-on-a-stick (de tycktes ha allt på pinnar där; friterad korv, kyckling, kakor, name it), denna afton blev det mer traditionellt till middag.
Gary Allan startade sedan i gott tempo och Alan Jackson tog över scenen senare. Publiken var nog där mest för Alan, de kunde alla låtar utantill, Johan och jag nynnade i några. Men Gary hade också med sig stora delar av publiken, och där var vi ju bättre på texterna.
Annars var det ju intressant att titta på människorna runt omkring.
Vi hittade förresten våra platser efter endast tre försök...
Jag är glad 1) att karlen nedanför oss efter att bokstavligt talat hade rökt på tre gånger efter två låtar med Gary gick ut och inte kom tillbaks, 2) att tjejen som bytte plats med kompisen och hamnade bredvid mig till konsert nummer 2 valde att stå upp och dansa, vi två hade aldrig fått plats bredvid varandra i sittande läge, 3) att hon inte trampade på mig när hon dansade, min fot hade krossats, 4) att ingen slog ihjäl sig mellan förfriskningspåfyllningarna och återkomsten till sin plats och 5) att killen snett framför oss försvann en gång så att Johan kunde fotografera Alan utan att få killens utstående öron-siluett i bild (här är han på väg till "sin" plats igen)...
I morse försov vi oss. Så är det när man sätter larmet på en onsdag och det råkar vara fredag. Men det var ingen fara, vi hann med frukost också innan vi körde mot Chicago. De sista tio kilometerna tog väl en halvtimme, men förutom det så har det fungerat bra. Vi vet däremot nu hur det funkar när en annan bilist kör iväg med munstycket till påfyllningen av bensin kvar i hålet - det hjälpte inte att jag skrek nej, nej, nej, hon körde ändå. Men det fanns någon form av koppling längst bort i slangen, hela maskineriet rycktes inte ur sitt fundament, men hon hade säkert haft bättre dagar i livet än när hon fick gå in och förklara detta för dem på macken...
Vi har nu tre nätter framför oss på Howard Johnsons, centralt norr om floden och "majskolvshusen", innan det är dags för hemfärd. Helt okej, men gårdagens Crown Plaza var nog höjdpunkten bland hotellen på resan. Nu funderar vi på att besöka "Gino´s" och äta pizza, Chicagostyle!
Tillägg efteråt: bild på delad liten pizza. På Johans planhalva: Meaty legend med pepperoni, italiensk korv, "kanadensisk bacon" och bacon. På min planhalva: Four cheese innehållande mozarella, provolone, cheddar och ricotta. Tillägg champinjoner.
