I Miami till slut

Så har vi checkat in på LaQuinta Airport East, klockan hemma är snart halv fem på morgonen, här halv elva. 

Över Atlanten visade det sig att SAS linje till Boston trafikeras av Privat Air, ett schweiziskt flygbolag. Det innebar att flygplanet tog 82 passagerare, varav 32 platser fanns framför skynket och av dessa var 12 upptagna. Två av dem av oss. Jag tänker inte ta på mig koldioxidutsläppen för de tomma platserna...

Ingen större trängsel på väg till Boston.

God öl, specialgjord för SAS.

Immigration gick mycket smidigt. Som återvändande ESTA passagerare fick vi använda oss av automatisk passkontroll. Man fick ett kvitto från automaten med utskrivet foto som togs i samband med proceduren och denna lämnades så småningom till tullaren på vägen ut. Vi passerade dock en immigrationsofficer också och då jag hade fått ett kryss på min lapp fick jag visa andra handens fingeravtryck också, i någon form av stickprovskontroll. 

Sedan fick vi lämna in väskorna igen, den här gången med en Absolut Oak som följt med från Kastrup. Buss till inrikesterminalen, ny säkerhetskontroll och Johans boardingpass försvann i röntgenmaskinen. De letade, hittade ett annat som de ville lämna istället, men försäkrade sedan att det inte var några problem att få ett nytt. Nä, men våra bagagekvitton var fästa vid den försvunna papperslappen. Vid gaten förklarade Johan vad som hänt och då hon ändå skrev ut ett nytt så flyttade hon fram oss halva planet till en rad vid nödutgången som hade mer benutrymme. Det var snällt, för tresätesformationen höll på att få mig klaustrofobisk. Tur att min ända blivit mindre, säger jag bara. 

Tre timmars flygning och sedan i alla fall en halvtimme, tre kvart på marken innan vi fick komma till en gate, men nu är vi i alla fall här. Nu blir det snart sovdags, med öronproppar!