Konversation tidigare i går:
Johan: 31, så högt har vi nog aldrig bott förut.
Kristina: Nej, det tror jag inte.
Paus i några timmar, sedan:
Tut-tut-tut-ring-ring-ring och en kvinnlig röst som lugnt och sansat upprepar "There has been a fire reported on your floor. Evacuate the building. Do not use the elevators, use the stairs to leave the building."
Tja, ungefär i alla fall. Man kan ju tycka att man borde kunna det ordagrant för 31 våningar är många att gå nerför och klockan 2 på morgonen är man lite småtrött ändå och har inte mycket annat att göra än att lyssna på vad hon sa... Väl nere, ute på gatan, tog det inte mer än en halv minut innan ytterligare ett meddelande kom om att vi kunde återgå. Vi tog hissen och fick vid småpratade med våra medresenärer veta att det var andra gången detta dygn det hände. Å andra sidan ville denna man inte bli ihågkommen som "the guy who was the one who did not get out". En kille hade gått ner från 39:e våningen. Sen sprakade det till en gång till och vi packade om våra väskor lite så att vi vid en eventuell ytterligare utrymning i alla fall skulle få med oss pass och mediciner...
I dag går vi ombord på Pride of America och det finns därför risk för viss radioskugga när vi saknar gratis wifi framöver. Det kommer dock att vara ett antal tillfällen till strandhugg, så vi hörs nog snart igen!
Just det, förra gången vi råkade ut för evakuering och brandlarm (i Olathe, Kansas City) bodde vi EN våning upp, och kände doften av bränd bagel från en brödrost hela vägen ut, och då kom i alla fall brandkåren...
Utsikt från vårt hotellrum...
På väg ombord på Pride of America, vi har fått varsin lei. Johans har teoretiskt en obegränsad livslängd, min höll i alla fall veckan ut.
Vårt fartyg, fast i mindre skala.