Vi bor bra till, endast ett par gator från Michigan Avenue, även kallad Magnificent Mile. Så efter frukost i går gick vi söderut på Michigan mot Millennium Park. Klockan hade inte slagit 8 än, man hinner med väldigt mycket när man ska inhämta en kroppslig tidsskillnad om 7 timmar. Den blir ju sedan 6 timmar tämligen snabbt på lördag, vilket gör att vi får lite bråttom på väg till Detroit och konserten vi ska gå på. Men nu är vi fortfarande kvar i Illinois och koncentrerar oss på det.
Det var vi och en del andra turister, mest japaner, vid Bönan. Många utrustade med selfie-pinnar, men också en och annan som bad om fotograferingshjälp på det gamla vanliga sättet. De flesta eftersom de hade en platta att fotografera sig med, men ändå...
Träffade fyra damer från Minnesota borta vid "ansiktena" och fick en trevlig pratstund. Den som talade mest med oss var svensk till 3/4 och norsk till den sista fjärdedelen och de var bosatta i Lindstrom. Där har jag ätit buffelburgare en gång och vi kunde också prata om utvandrarmonumentet som finns där liksom i Karlshamn. Efter detta blev det Starbucks. Vi väntade egentligen in att klockan skulle bli 10 så att turistinformationen skulle öppna, så lite fritt wifi och drickbart kaffe under tiden var ett plus.
Vi gick in i huset med turistinformationen från andra sidan kvarteret än vi vanligtvis gör, och det är en imponerande byggnad. Där stod en volontär vid en disk och plötsligt hade vi en karta över Chicagos Cultural Center i handen och åkte upp till fjärde våningen och gick på konstutställning. En "Jazz age modernist " vid namn Archibald Motley (1891-1981) målade inte helt rumsrent får man anta att samtiden tyckte. På väg ner i byggnaden såg vi också två vackra takkupoler, mosaik och annan vacker arkitektur. Sedan tog vi oss till turistinformationen, fick ett par kartor och lite broschyrer. Tänk att vi aldrig lär oss och tar med en karta hemifrån, att ha tillgänglig så där i början...
På väg till nästa mål passerade vi Farmers Market med mycket trevliga produkter. Såg tomater som inte platsade som snygga och som därför förmodligen befann sig i Chicago och inte vid State fair:en i Springfield i tävlan om vackraste tomat... Handlade dock inget, vilket jag däremot gjorde sedan. Jag hade nämligen kontrollerat att Weight Watchers fanns på 4 olika ställen i Chicago och ett av dem passade i tid att besöka! Så på 22 våningen i ytterligare en vacker byggnad, denna från Art Deco tiden, hälsade jag på! Vägde in mig, och jag slapp se min vikt i pounds, då hon ställde om vågen till kilo för min skull! Och det var 1 kg plus från Hässleholm förra veckan, men det får vara klart godkänt med tanke på kalas och flygresa, som jag är rätt säker på att det påverkar dagsformen negativt. Så jag gjorde som många hemma, gick bärsärkagång bland de produkter som säljs på VV. Jag skyller på att jag ska göra goodie-bags till vänner hemma. Det måste jag, för volymmässigt kommer dessa kartonger inte med hem :). Jag fick dock en nyckelring med mig hem som minne, och den ska väl få plats någonstans!
Så tillbaks till hotellet för att lasta av, sedan mot metrons röda linje och en tur norrut mot Andersonville. Dessförinnan dock minst en halvtimme i en postkö. För att köpa frimärken. De har börjat med "forever" märken här, liksom hemma. Fanns givetvis inte på detta postkontor. När det är tre anställda som syns till, totalt fyra före i kö och som jag uppfattar det endast en jobbig kund som ska ha pass, de övriga ska skicka brev och paket - hur svårt kan det vara??? - då beundrar jag dem som måste stå där i sin vardag utan att bryta ihop fullständigt. Och förstår dem som inte gör det.
Köpte ett dagskort hos CTA för 10 dollar var. Det kräver 4 resor för att få ihop, men vinner i bekvämlighet att slippa ha jämna pengar och fippla med dem. Första mål var lunch på Hopleaf bar, inklusive något gott att dricka. Andersonville firade liksom Johan 50 år i år.
Stadsdelen är givetvis äldre, men det handlade kanske om när man började marknadsföra sig mer än faktiskt grundlades. Vi besökte Swedish American Museum och pratade svenska en stund med kvinnan där. 
Sedan tittade vi in på the Swedish Bakery och det var ett populärt ställe. Så pass att vi kunde titta på svenska kakor utan att det verkade konstigt att vi inte handlade något. Återigen väntade vi nämligen på att tiden skulle gå. Denna gång så att klockan skulle bli 17 så att Andersonville Brewery skulle öppna. Fick därför ta två små öl på Jerry 's också. När man beställer liten öl nummer två känns det som man går från töntig till finsmakare, då man visar att man inte vill bli mätt utan hellre orkar prova en till... För de var verkligen små, de där ölen. Typ en halv 35:a.
Så blev klockan äntligen fem då, och vi hängde nästan på låset. Såg en djuraffär dessförinnan och gick in, innan jag insåg att det var en hjälporganisation som hade massor av katter för adoption. Och en och annan hund. Nåväl, vi lämnade några dollar till deras frivilliga arbete efter att ha hamnat i en spännande diskussion med en av volontärerna. Om världen, om USA, om migration. Är det vår accent som gör att folk gärna vill prata, eller är deras vanliga umgänge så trötta på dem att de inte får ventilera sig?! På bryggeripuben delade vi en testplatta om fyra sorter (flera pyttesmå glas med andra ord), där Mary Hoppins var klart bäst! Efter lite shoppade av souvenirer (glas och tröja) skulle vi hitta en buss söderut. När vi stod där i gathörnet kom en karl fram och pekade ut den tryggaste vägen (visade sig vara med ett trafikljus och ja, det var annars fyra filer att korsa) och när vi sa "thank you" till honom sa han "varsågod" till oss. Så kan det vara i en del av världen :).
Vi tog sedan bussen som snabbt hamnade utanför de båda kartor vi hade, men så länge man håller reda på antal kvarter i höjd- och sidled är man inte vilse, och nästa mål var Lagunitas! Google Maps hade ju vid de tidigare wifi stoppen givit oss exempel på hur man skulle ta sig dit, och även offline kunde man få en ledtråd. Johan hade drygt 24 000 steg i går, det säger väl lite om våra promenader. Lagunitas besökte vi ju i Petaluma, Kalifornien i maj i fjol. Då bara för shopping, nu blev det middag också. Som intogs på andra våningen i deras produktionslokal med utsikt över lagret och med bryggeridoften i näsan. Väldigt annorlunda och kul! Vi hann beställa kvällsmaten med tre minuter tillgodo innan köket stängde kl 20, men det räckte ju. Sedan blev det varsin Little Sumphin Extra och massor med vatten. Höll på att törsta ihjäl. Vädret var annars alldeles lagom, ingen jättevärme, utan runt 25 grader.
Hem blev det rosa och röda linjerna med Metron, vilket ju gick betydligt snabbare än de mer än 70 gatorna från Andersonville.
I dag väntar nya äventyr! På återhörande!