Då Fargo ligger precis vid gränsen tog det inte lång tid förrän vi var i Minnesota i dag. Det är faktiskt något som ni kanske kan googla på framöver, då vi körde förbi en Google-streetview-märkt bil som körde längs I94 mellan Fargo och Moorhead.
Om ni ser en silvrig Equinox med en passagerare som glor ut så är det jag. Dessförinnan gick vi dock en runda i matbutiken Cash wise som bara var en parkeringsplats från hotellet. Vi handlade middag där i går, men det är farligt att gå hungrig i en spännande affär, så vi ville ge den ytterligare en chans efter frukost. Det var storpack kallade "truck load" blandat med exklusivare varor, de sålde allt ifrån nötter, ris, korn att brygga öl av, popkorn majs och mjöl av alla de slag i stora tunnor och i nästa rad såg allt ut som i vilken livsmedelsbutik som helst.
Popcorn, någon?
Eller får det lov att vara något annat i dag, kanske?
Till Tyringe kommer det bland annat medföras potatismos och kattgodis...
Såg en skylt längs vägen som gjorde reklam för Panthers destillery, så vi svängde av och hamnade i Osakis. Fick en mycket personlig tur i destilleriet och fick sticka näsan i nästan allt.
Åh nej, en olycka!
Det påminner om vårt besök hos Makers Mark där det bubblade runt i "havregrynsgröten".
Det var mycket trevligt. Johans tur att köra i dag, så jag tog provsmakningen själv.
Fortsatte sedan till Jacobs lefse & bakeri, där jag köpte mandelskorpor. Det fanns både sill och lingonsylt att handla. Det märks att vi är i skandinaviska områden.
I morgon ska vi gå på State fair igen, väderprognosen för fredag ser sämre ut, så vi tar chansen första dagen de har öppet.
I går, innan vårt besök på kyrkogården, åt vi lunch i Valley City. Vi fick kanske blodad tand i Springfield att vara lite äventyrliga, så vi klev in på en VFW-bar. Valley City är med sina 6 500 invånare North Dakotas 12:e största stad och uppvisade ett centrum som byggdes för hundra år sedan.
Det fanns absolut snabbmatsställen, men när nu Veterans of Foreign Wars skyltade med att allmänheten var välkommen in, så tog vi dem på orden. Vi åt varsin hamburgare som verkligen var hemlagade i ordets mest positiva betydelse. Vi satt i en lokal med stora runda bord, dukade för fyra personer, men sex hade absolut fått plats utan att trängas.
Där fanns ett dansgolv, nu renoverades det, det fanns bingoskylt på väggen, baren där den verkliga aktiviteten ägde rum låg i rummet intill. En känsla av bygdegård eller församlingshem, bortsett från alkoholen vägg i vägg då.
Och nu måste jag återkomma till kyrkogårdsbesöket. När man körde längs infartsvägen genom samhället såg man kyrkogården skymta till vänster, problemet visade sig vara att ta sig dit. Efter lite knickande kom vi dit, därifrån körde vi helt enkelt längs raden av silos och över en grusplan som Samantha II påstod hade ett gatunamn... Vi parkerade vid staketet intill den största öppningen och var beredda att leta. Taktiken var att hitta begravda på 1960-talet, för där kunde det ju tänkas att de låg tillsammans. Jag attackerade ett par rader som jag insåg var för nya och sedan dök vi på stenen båda två samtidigt minuten efter. Märkt "brother" och ""sister" stod den stora Anderson-stenen där. Vi blev väldigt överraskade båda två att det gick så lätt, så vi fick gå och fota lite fler stenar med svenska namn som Larson, Bjornson, Hanson, Olson och Berg. Om det råkar komma med en norrman är det inte konstigt, nästan 5% i ND härstammar i dag från Sverige, men mer än 30% från Norge.
Innan vi nådde Valley City besökte vi världens största buffalo i Jamestown. Han har stått där sedan 1959 och numera finns en liten stad med gamla hus i en Frontier Village runt omkring liksom ett museum om buffalos.
Nu vet vi att det är bison som också kallas amerikansk buffel. Tack vare våra nya kameror kunde vi fota buffelflocken på avstånd.
Tre getter var annars våra kompisar på närmare håll. Började prata med Nellie som var på valturne i hopp om att bli vald till något och en annan kvinna blev helt till sig är vi berättade vår historia om delstaterna och huvudstäderna vi besökt.
Nellie pratar med presumtiv väljare och jag upptäcker först vid uppladdningen av detta foto den kameraövervakning man hade i den gamla staden. Det passar inte riktigt in i miljön.
När jag blir stor ska jag bli som Nellie, och verkligen "go all in" i bling, så spelar det liksom mindre roll om man har alla tänder kvar eller inte...
Det visade sig att om man har ND som sista besökta delstat och sedan besöker turistinformationen i Fargo, då får man t-shiit och blir fotograferad framför en skylt som säger att man väntat med det bästa till sist... Nu hade ju inte vi det utan fick nöja oss med att fotografera oss vid wood chippern Peter Stormare använde i filmen Fargo.
Nu drar vi snöret här intill Mall of America och återkommer i morgon!