1985 var det visst en dag under året som var lika varm eller varmare än i dag, men den 27 augusti var det 1973 det inträffade senast…
Vi har nu hunnit med både besök i Waterford township i Michigan där vi träffade familjen Berglund-Maccormack-Whitcher och tre dagar i Chicago, där vi i dag åt lunch med Samuel (från Hässleholm, numera Chicago-bo) och Sarah. I morgon är det dags att åka hem.
När jag börjar skriva detta inlägg har klockan precis passerat 19 och nu är åskvädret över oss. Det är något som man varnat för sedan i söndags kväll (tisdag i dag) och i dag har flera lokala tv-meteorologer klagat över svårigheter med att tolka prognoserna som väderdatorerna tagit fram. Men nu är det som sagt en urladdning på gång.
I förra inlägget skrev jag fel, det var ju inte Indiana vi skulle passera igenom på vår väg från Kentucky till Michigan, utan delstaten bredvid, Ohio, och I 75 som vi följde i stort sett hela dagen var vältrafikerad, minst sagt.
Tanka, toabesök och ett par korvar blev det drygt halvvägs. Det känns som denna bilen inte är lika törstig som den första vi hade…
Vi var framme i Auburn hills efter en hel del vägarbeten och checkade in på samma hotell där vi bodde för två år sedan. Det med den fantastiska toaletten där man kan få full service med vatten och tork. På det en tempererad toasits. Man känner till varma badrumsgolv, men en varm toasits är verkligen inte helt fel heller…
När vi korsade gränsen Ohio/Michigan fylldes reklamtavlorna plötsligt vid motorvägen av cannabisföretag som bjöd över varandra med sina erbjudanden till nya kunder. Sedan fortsatte det, men som vanligt är det mängder med advokater som annonserar också, de flesta handlade naturligtvis om trafikolyckor men en fick även in sitt budskap om att man kan anlita dem vid fallolyckor också…
Även i Chicago är det många cannabisföretag, men det känns som det har försvunnit flera också, sedan vi var här senast.
Man måste ändå vara tydlig med vad som avses med rökning…
Vi Whatsappade med Janet, Johans syssling, och kom överens om att komma över. Det är inte alls långt till Clintonville road, men vägen inkluderar grusvägar och Astrid började tjura, så ett tag var vi lite oroliga inför kommande resa in till centrala Chicago, men hon skärpte till sig sedan. Jag kan nämna här att förra gången jag använde WhatsApp var för två år sedan när Janet fick lära mig hur man gör. Numera är även Johans telefon inkopplad.
Det var en ljummen kväll, så vi satt ute på deras trädäck och pratade innan vi beställde mat från en närbelägen italiensk restaurang och Paul åkte och hämtade maten. Det blev pizza, en sub med innehåll som kallades för Smorgasbord, och ljuvligt gott vitlöksbröd som vi delade på och även fick med oss tillbaks till hotellet som doggybag, tillsammans med en flaska bubbel. Janet tycker alltid synd om den av oss som kör bil (Johan denna gång), så vi tog en sängfösare senare.
På lördagen började vi med en runda i Michigans största outlet mall, granne med vårt hotell. Ja, några små inköp blev det.
Därefter träffade vi sedan Julia, dotter till Janet och Paul, och hennes yngsta son James. Tillsammans åkte vi till Eagles Club som hade Pig roaster Day med lotterier, olika hoppborgar och aktiviteter för barnen, uppvisande av exotiska djur för dem som inte var orm- eller spindelrädda (vi såg, på avstånd, åtminstone en ödla, en fladdermus (tror vi), ett par papegojor och en alligator). James var outtröttlig i den uppblåsbara vattenrutschbanan och vi lite mer vuxna satt under ett tälttak som skyddade oss från solen och åt våra pulled pork sandwichar och majskolvar.
Janet tillsammans med sin väninna.
Vem har sagt att man behöver ett par majskolvshållare?
Därefter körde vi till Troy där James storebror Gavin spelade football. Där fanns pappa Jeff, som vanligtvis är speaker på matchdagarna, men nu var det mer en träningsmatch där laget var uppdelade i två (motståndar)lag. Gavin spelade quarterback och gjorde några bra passningar, som jag förstod det. Ett tag verkade det nästan lika obegripligt som baseball.
Vi körde igenom Pontiac, Janet visade huset där hon en gång gått i kindergarten/lekskola, samt Michigans första motorväg M1 och Woodward Avenue där det bara någon vecka tidigare (normalt tredje söndagen i augusti) varit dags för Woodward Dream Cruise. Då samlas entusiaster med sina fina och ibland gamla bilar och kör fram och tillbaks längs Woodward. Enligt den trovärdiga källan Wikipedia så drar det 40 000 fordon och 1,5 miljoner åskådare, så det var nog bra att vi inte kom då.
Denna eftermiddag var det riktigt varmt på idrottsplatsen vid skolan i Troy, så när vi gav upp och lämnade familjen Whitcher där innan matchen var slut, så hade vi haft en fin dag tillsammans med tre generationer och kände att kusinerna Berglund från Sverige fått vara en del av det vardagliga helg-livet i Waterford och det var väldigt berikande och roligt.
Söndag förmiddag körde vi mot Chicago. Först i riktning mot Flint, sedan förbi huvudstaden Lansing mot orter som Kalamazoo och Michigan City (som ligger i Indiana…). Tät trafik och vägarbeten igen gjorde att vi var framme vid vårt hotell straxt före 16, vilket var ungefär tre kvarts försening på de sista 6 milen.
Ohio House Motel, det har varit lika bra vistelse som förra gången vi var här. Ingen bullrande AC att hålla reda på för Johan, utan en förvånansvärt väl fungerande automatiskt klimatkontroll ändå. Bokar man direkt med motellet så får man frukost. Förra gången när vi var här åt vi frukost på pizzerian på andra sidan gatan, vid Best Western hotellet, nu har det startat en Deli på baksidan av receptionen. Kaffe och en av fem alternativ får väljas, tips is not included står det noga angivet.
Det är i alla fall en start på dagen och i går var vi där tidigt, då det utlysts en heat warning. Vi gick ner till Bönan och Millennium park, såklart.
Sedan var det omväxlande skuggsidan på trottoaren, affärer med AC och någon eller ett par pubar som fick besök av oss.
Men om det var varmt i går, så var det ännu varmare i dag. Vi spanade efter brandbilar (min besatthet av serien Chicago fire) och hittade en som övade med stegbilen mot grannhuset. Vi har bott två gånger på hotellet mittemot denna brandstation, med andra ord huset bredvid deras ”träningsobjekt” denna morgon.
Vi var ju tvungna att komma förbi Majskolvshusen
och på vår väg över floden fick Johan meddelande från Samuel sim undrade om vi fortfarande befann oss i stan och på den vägen blev det att vi sågs för en spontan lunch och träff inne I Navy Pier. Det var jättekul att ses, det var några år sedan. Samuel & Sarah åker snart till Europa, först till Bayern där Sarah har en brylling som hon ska träffa för första gången och därefter bär det av till Hässleholm.
När vi ätit varsin god ”samwich” var vi redo att ge oss ut igen i hettan och en luftfuktighet som liknade den Johan och jag känt i Las Vegas. När det inte hjälper till att det kommer vindpustar, för de känns mest som att någon blåser en i ansiktet med en hårfön.
Nu har vi packat, suttit vid fönstret och tittat på ovädret och druckit Korbel Extra dry, så snart är det dags att dra snöret för i dag. Det som är skönt i morgon är att vi har bilen hela dagen, så vi behöver inte vara på flygplatsen på morgonen för att passa en återlämningstid. Så kommer vi nog att göra även i fortsättningen. Man vill ju ha bilen tidigt och det är många sega timmar på flygplatsen annars. Det är skillnad när man flyger med ett bolag som har många avgångar, då har man ju möjlighet att checka in tidigt. Till Toronto har vi ju en gång till och med fått åka med ett tidigare flyg med Air Canada. Nu har kanske SAS en avgång till Stockholm eller Oslo förutom vårt flyg till Köpenhamn, då kommer de inte öppna sin incheckning förrän de verkligen måste. Och vi tycks ha fått platser bredvid varandra utan att ha betalat 2 x 995 kr för det!