I går morse frågade killen vid bordet bredvid vårt vid frukosten om jag tyckte kaffet var gott. På svenska, alltså. Försökte göra en snabbgenomgång över de senaste minuterna för att se om jag sagt något elakt om någon, men kom fram till att jag endast konstaterat att trebarnsfamiljen där den skrikande minstingen hade pyjamas på plus en sko, nog haft en tuff start på dagen.

Vår bordsgranne hade anlänt dagen innan, också han med SAS och han var nog ganska intresserad av flygplan, för han gissade direkt på den nya flygplansmodellen som vi så småningom ska åka hem med från Chicago. Typ något med 550 i namnet, men det vet kanske alla 😊. Vi jämförde våra upplevelser av den främre delen av kabinen och var eniga om att det varit bra, men lite ovant med den där enda mittgången. Och ja, kaffet fick godkänt. Det var ju inte Zoegas precis, men heller inte blask.

Vi lyckades ta oss till busstationen enligt plan, var där i god tid och när det började närma sig avgång 11.35 kom Greyhounds representant och antydde att våra carry on väskor nog var lite för stora, så de behövde vi skicka under bussen, så det blev att gå till disken och betala 40 dollar. Väl ombord på bussen såg vi att hans analys var korrekt, jag förstår varför min litterära hjälte Jack Reacher reser med en tandborste i bakfickan och inte mycket mer.

Så, för första gången har vi rest in i USA över landgränsen. Nu räknar jag inte vårt timslånga besök i Tijuana, för då utgick vi ju från USA. Vi släpptes i alla fall in, men fick betala 6 dollar var i stämpelavgift. Det var nytt för oss, men vi fick en stämpel i passet, det saknade vi ju från inresan till Kanada. 

Alla fick kliva av bussen, ta med allt bagage, gå in i en mindre lokal med kanske uppåt 10 luckor, men alla var inte bemannade, och sedan blev vi kallade en familj i taget. Det tog en stund innan alla var godkända, men vi lämnade ingen bakom oss.

Sedan var det mindre än fem minuter till busstationen i Buffalo, där vi klev av. Vi tog sedan buss nr 8 upp till Main Street där AVIS låg. Alltså, vilken skillnad att få sin bil på ett mindre ställe jämfört med en flygplats, eller för den delen Chicagos stadskontor. Här var vi väntade, kanske dagens enda kunder, det stod en nytvättad röd Kia Sorrento och väntade på oss, de hade fyllt i hyreslappen med alla repor som redan fanns där. Vi behövde inte fylla i våra uppgifter med adress etc som vi redan en gång uppgett, något som alltid retat mig lite. Vi började inte köra förrän vid 16, så vi hade några timmar framför oss innan vi nådde vårt hotell i Pennsylvania, tillika kasino. 

I går åt vi bara sen kvällsmat på rummet, inhandlat på ett Target, men i morse blev det lite spel på 1 cents maskinerna. Johan slutade med 20 dollar plus och jag gick jämt ut, efter att ha lurats med i Johans Gudfaderspel (som var bidragande orsak till hans vinst). Annars låg jag på 10 dollar plus bara några tryck tidigare...

Vi tankade för drygt 4 dollar/gallon i dag, besökte resans första Walmart och körde sedan till Jersey garden. På väg dit passerar man ju flygplatsen och Astrid II hade fullt upp med håll till höger, håll till vänster. Vi körde förbi helt felparkerade bilar, inte i vägrenen för det finns det ingen, men i ingenmansland vid korsande påfarter och undrade om de väntade på något särskilt flygplan. Tydligen ska det i dag ha gått ett American Airlines med enbart svarta kvinnor i besättningen, frågan är om det planet tog en tur förbi Newark.

Nu har vi installerat oss på Holland Hotel, där vi bodde en natt i amerikabrevets absoluta barndom 2011. Den här gången blir det fyra nätter. I morgon blir det Manhattan. Vi ser förresten Empire state building från fönstret, liksom nerfarten till Hollandtunneln. Den är visst stängd 23-05, så om det inte är ett ljudligt arbete som ska utföras så är det väl en vinstlott för oss.

I dag fyller Johan år! Hipp hipp hurra! Men vi får återgå till gårdagen, jag ligger hopplöst efter i mitt rapporterande.

Vi bestämde oss för att börja med hop on hop off buss. Vi brukar nyttja hela rundan och det gjorde vi även nu. Vi var ombord kl 9, man är ju uppe med tuppen så här tidigt på resan. Vi fick veta mycket intressant om staden, och fick förklaringar till att det stöttas gamla husfasader här och där. Man måste bevara vissa delar av gamla hus för att få bygglov och det känns kanske som man tänjer lite på det ibland. Det finns också bara något enstaka trähus i stan, på grund av ett par stadsbränder och brandkår skaffade man sig inte i Toronto förrän i början av 1900-talet för övrigt.

Det finns ett skomuseum, Bata (dit gick vi inte), Hockey hall of Fame (där var vi i dag) beläget i en gammal bank. Konstigt tänkte vi, borde det inte vara större? Jodå, det fanns en helt underjordisk del i modern tappning, men det syntes inte från gatan. Börje, Mats och Peter fanns naturligtvis där, bland många andra.

Blue Jays, baseball laget, spelade hemma och CT Tower och det lilla järnvägsmuseet råkar ligga precis intill arenan, så vi försökte vänta ut matchstarten kl 13.30 innan vi bestämde oss för att åka upp i tornet. Vi hamnade sist i hisskön både upp och ned, det innebär att vi stod med fejset utåt i den utanpåliggande hissen när den rusade upp ocn ned och det är vid de tillfällena jag kommer ihåg att jag inte riktigt gillar det där. Men inget kan bli värre än The Arch i St Louis ändå, så det är ändå en tröst.

Vi traskade en hel del, i dag valde vi då förutom hockeyn att ta en båttur som ingick i gårdagens busstur, också att titta på polismuseet som fanns i polisens headquarter alldeles i närheten av vårt hotell samt besöka Little Canada, en fantastisk 1:87 upplevelse med olika delar av Kanada i fokus och fler på gång. Om tre år får vi komma hit igen, då har de nog både östkust som nordkust klar.  

Så, vi kan visst komma tillbaka, vi har inte gått på naturhistoriska muséet, inte zoo, inte åkt segway, inte gått på baseball trots att de haft hemmamatcher alla tre dagar vi varit här. Men på minussidan står många  hemlösa, människor med uppenbara psykiska probkem och en cannabisdoft över delar av stan som gör vänorten Amsterdam avundsjuk. 

Till lunch i dag åt Johan burgare på känguru, också det på ett hak helt nära hotellet. Jag tog kycklingfilé. Vi hade tänkt äta nere i hamnen men det i princip helt öde stället hade fullt med reservationer, så vi kunde inte få mat och baren öppnade inte förrän 17, så dricka kunde vi inte heller. Det var kanske så, det var ju game day, men som sagt, det blev deras förlust och vår vinst av slumpen.

I morgon är det dags att samla ihop sig, vi har provgått sträckan mellan tågstationen och busstationen, så vi ska kunna hitta till vår Greyhoundbus mot New York, men vi nöjer oss med resan till Buffalo och då är det dags att hämta vår hyrbil på AVIS och börja köra bil! Hotell bokat ca 4 h körning mot New York, på ett kasino i Pennsylvania. Vem vet, det kanske betalar resten av resan .

Det blev ett långt avsnitt igår och då har vi inte ens kommit fram till hotellet än. Och flygresan på 8,5 timme nämndes också bara marginellt. Jag hann med tre filmer, ja nästan då. På grund av att det gick snabbare än beräknat så missade jag de sista minuterna på film nr 3. Men jag såg i stora drag att det skulle bli ett lyckligt slut. Det var ju inte som den gången VHS-bandet tog slut innan Bron över floden Kwai gjorde det... ett trauma som dagens ungdom inte förstår.

Vi blev serverade mycket fin mat, gott vin och och lyckades slumra en stund också. Underligaste handbagaget en medresemär hade med sig var ett tangentbord under armen och en trasig typ Brio lastbil i handen. Bakaxeln saknades, så den hade bara framhjul. Lagom stor för ett barn under 1 år gammalt. Vill gärna veta mer om varför den skulle flyga till Kanada.

När vi sedan tagit oss till hotellet och installerat oss i rum 712 pausade vi lite och kände oss coola att vi klarat detta så ad hoc utan minutiös planering. Men skyltar på flygplatsen med "Train to city" och gratis wifi underlättade helt klart. Nåväl, vi gick ut i de närmsta kvarteret för att leta upp en livsmedelsbutik, vi gick västerut mot tunnelbanestationen vi kommit upp från  (i går upptäckte vi en gigantisk dito placerad 50 meter öster om hotellet, den kommer att få fler besök!). Vi hittade en mindre närbutik så vi köpte dricka, men tänkte se över McDonalds sortiment tvärs över gatan, om det fanns något varmt vi kunde ta med till hotellet. Även här beställer man i automat så klart, men eftersom vi på hotellet lyckades ta ut CAD så ville vi betala kontant i kassan. Väl där dök det upp riktigt udda människor, från en kvinna som förkunnade Jesus ord och samlade in pengar, oklart åt vem, till andra mer luggslitna medborgare.

Men det var ändå inget mot i går, när vi bara skulle pausa med varsin Cola zero och vila benen och fötterna lite. Hittade en mini McDonalds i ett gathörn. Beställde i automaten, ville även nu betala kontant. Tre före oss i kö, en till hann förbi när vi stod och fipplade. Hur lång tid kan det ta? En kvart? Killen först i kön stod och somnade när han skulle betala. Han gick sedan på toa och lyckades sätta igång larmet innan han kom ut igen. Han hade också en cykel med sig. Sedan kom en äldre man i sällskap av en yngre, assistent kanske. De skulle ha tre cheeseburgare och två kaffe. Den ena kaffebeställningen skulle ha tre shot mjölk och den andra var inte heller utan önskemål. Cheeseburgarna var också modifierade på något sätt. Som tur är gick de från stället innan de kollat om beställningen blev korrekt. När det äntligen blev vår tur att betala trodde hon inte sina ögon,  två kunder som bara ville ha varsin dricka,  utan krångel. Dessutom var vi inte stenade heller. Cannabisbruket bland folket ger inte en positiv bild för turisten, om jag säger så.

Ja, i går tog vi oss från CPH till YYZ, och för första gången klev vi av här och svängde inte "in i USA" när det var dags att visa passet.

Men dessförinnan var det incheckning, komplettering av poäng (jag lyckas aldrig lägga in både Johans och mitt Eurobonus när jag bokar biljett med SAS), fast track genom säkerhetskontrollen och mina väskor gick igenom röntgen tre gånger. Klockan 9 en lördag morgon var de på gott humör på Kastrup, men hur är det en måndag eftermiddag på O'Hare? Jag har ju all elektronik i handbagaget; mobilen, plattan, Astrid II, vår lilla dashcam, kameran, alla laddare som hör till samt laddaren till aktivitetsklockan, en powerbank, adapter... Jag tror jag lägger upp allt sådant synligt i en back när vi flyger hem. 

Det blev en runda i tax free och en ny typ av Harahorn gin plus en Absolut a la Pride, innan vi satte oss i SAS lounge och bara tog det lugnt. 1,5 h innan beräknad avgång började vi vår promenad mot gaten som låg i E-piren, en bra bit i riktning mot Öresundsbron. Fördelen med de 10 minuternas promenad var att det inte var någon kö till passkontrollen, vid C-piren där vi brukar åka ifrån var det smockfullt.

Finn Viking hette vårt plan, en Airbus 321 neo LR som är nytt i SAS-flottan för året. Vi hade valt första raden, vilket innebär att alla passerade oss. Detta plan har "bara" en mittgång och till skillnad från de större med två gångar så är den främre dörren längst fram och inte vid 10:e eller så. Men så fort alla var ombord och snubben som skulle åka med Air Canada och inte SAS hade gått av igen (de två flygbolagen hade varsin avgång till Toronto med tjugo minuters skillnad, men hur går det till när de lyckas komma förbi scanningen vid gaten? Det är ju inte första gången vi bevittnat detta) och de som kommit med sena connections var ombord, då körde vi. Lite sena, men när vi väl var framme i Kanada så kom vi för tidigt (jag hann inte se min tredje film klart) och stod inlåsta en god stund innan någon reagerade på att det blev en trafikstockning ner i gate-gången.

Nåja, sen var vi redo för ett race genom flygplatsen för att komma snabbt fram till kioskerna, automaterna där man scannar sitt pass, intygar att tulldeklarationen som lämnats i förväg stämmer och slutligen fotograferas. Som kvitto får man en usel kopia som en immigrationsofficer sätter ett färgglatt streck på, sedan är det bara att hämta sina väskor på bandet, passera grön gång, lämna lappen och vips, så är man i Kanada! Nu väntade dock några osäkra minuter, skulle vi råka ut för obligatorisk stickprovskontroll av covid-19? Inom en kvart från det att man registrerat sin ankomst i automaten så skulle man i så fall få ett mejl med instruktioner om hur ett sådant test skulle gå till. Det kom inget mejl, så vi klev lättade ut i ankomsthallen. Nu återstod att få tag på lite CAD och lista ut hur vi skulle ta oss till hotellet. Bankomaten ville inte ge oss några dollar, så jag växlade några euro jag hade sedan Dublin. Köp 1.05, sälj 1.50 typ, men det kändes ju lite bättre att ha lite cash ändå. Vi tog tåget till Union station och sedan tunnelbanan 5 stationer till Collage, därefter var det mindre ån 200 m  promenad till Holiday Inn. Google Maps ansåg att de tre milen från flygplatsen skulle ta en timme med taxi, så tåget kändes bra ut flera synvinklar. 

Återkommer i morgon med våra äventyr,  men vi kan väl säga att det luktar maja i vartannat gathörn (Amsterdam är dessutom Torontos vänort) och på McDonalds samlas riktigt konstiga människor. Plus Berglunds. 

Och klockan halv tre i morse kom jag på att jag glömt kolla skräpmejlen, men inte heller där hade vi fått mejl från myndigheterna. Det tackar vi för. 

Dags för katterna att åka bil till Ängelholm igen. Vi fick skjutsa husse till jobbet först, så det blev en extra runda på väg 21. Det tröttade kanske lite, de tog en paus då och då från sitt prat. Jag kan bara inte förstå att Buffe är så rädd, det är ett verkligt trauma för honom. Väl framme lämnade han snabbt sin plats längst in i sin bur, så det går ändå fort över. Det satt en arg huskatt i sviten, hans husse och matte hade blivit försenade, så grabbarna fick tillfälligt ta in i annat rum. Jack tyckte inte det var nödvändigt så han var på väg ut i korridoren, men fick snällt vända in igen.

Vi åkte 16.08 från Tyringe och ankom Kastrup vid 18, vi fastnade efter ett tåg med tekniska problem i Hyllie. Köpte med oss mat och vin till rummet, det blev Comfort även denna gång. Jag tror på en tidig kväll 

Sedan sist har SAS piloter strejkat, men också hunnit komma tillbaks i tjänst. Det senaste vi hörde var att de skulle rösta om avtalet i respektive fackklubb, men om det har skett så var det ingen nyhet längre, så hur det gått vet jag inte. Men ur resesynpunkt var det bra att inte ha semester i början av juli i år. Har en kollega som kom hem efter 29 timmar och 5 flygplatser från en resa till familjen i mellanvästern, och det är ju långt från den bekvämlighet som ett direktflyg väntas ge...

Det är väl bara att ta en dag i taget, den här veckan har vi haft en vattenläcka i källaren (åtgärdad nu i form av två pluggade rör och ett beslut om att vi inte har vatten upp i duschen och köket på ovanvåningen, vi har två fungerande ledningar upp till bottenvåningen), den nya gräsklipparen Cosmo af Kyrkogatan har kört sönder ett knivblad så pass att gängan slogs av, så han är hos doktorn och jag har ett ilsket rött knäveck som nu förhoppningsvis ska åtgärdas med antibiotika. Om en vecka ska vi rapportera till kanadensiska myndigheter om vår ankomst och kanske får en eller två av oss vara med om ett "random mandatory" covid-test. Svar kommer i så fall inom 72 timmar och befinns man då smittad, så får man sitta i karantän på något vis. Nåväl, det är bara att ta en dag i taget.