Efter stadig frukost var vi redo att ställa oss i buss-kö. Bara några minuters promenad från hotellet, bakom Mall of Americas östra parkeringshus, går en av pendlarlinjerna till mässan. Bussarna skulle börja gå kl 9, så vi var där straxt efter halv, vilket vi trodde var en bra tid.

Jo, det var det eftersom vi hamnade med så trevliga människor (bland annat Nancy med son Michael) att vi stod och pratade i mer än en timme och därmed nästan helt glömde bort köandet, men som sagt det tog ändå 1,5 timme innan vi kom med en buss.

Då ringlade sig dock kön längs med halva parkeringen, så det kunde varit värre. För 5 dollar per person får man åka tur och retur, en färd som tar lite drygt en halvtimme, om trafiken är medgörlig. Inträdesbiljett hade vi förköpt hemifrån. 

Förra året besökte mer än 2 miljoner besökare fairen, så vi kunde räkna ut att vi inte skulle vara ensamma där... Så vi har provat vatten (jag kunde faktiskt lista ut vilket som var springwater, från Mississippi och Lake Superior!), vin

och öl,

vi har druckit mjölk (all you can drink for 2$)

Johan tog vanlig, jag chokladmjölk och vi tog om, men bara en gång.

och vi har testat Beermargarita.

Vi åt ingen konstig mat trots att det mesta finns on a stick på den här mässan.

Johan tog en fotlong korv och jag fick en hink med tacos  (mest tortilla chips), sedan blev det middag på IHOP, granne med hotellet. 

Vi har sett hästar,

kor,

får,

kaniner av alla de slag, grisar och hundar. Vi har pratat med katt-tanter, mr Svenson/Malmquist (som vi hamnade bredvid när vi provade öl och visade det sig, hamnade perfekt för att se paraden passera) vars farfars släkt kom från Malmö,

vi har snurrat på lyckohjul och fått t-shirts och andra småprylar. Vi har inte bangat för något utan medvetet hållit oss undan tivoli-attraktionerna, gått nästan 20 000 steg och har nu mycket trötta fötter.

I morgon blir det shopping, i alla fall finns det möjligheter till det!

Avslutar med fotobevis på största pumporna-tävlingen. De är nästan groteska. Och det mexikanska bandet nedan sjöng verkligen hellre än bra, men det var ändå lite charmigt.

Då Fargo ligger precis vid gränsen tog det inte lång tid förrän vi var i Minnesota i dag.  Det är faktiskt något som ni kanske kan googla på framöver, då vi körde förbi en Google-streetview-märkt bil som körde längs I94 mellan Fargo och Moorhead.

Om ni ser en silvrig Equinox med en passagerare som glor ut så är det jag. Dessförinnan gick vi dock en runda i matbutiken Cash wise som bara var en parkeringsplats från hotellet. Vi handlade middag där i går, men det är farligt att gå hungrig i en spännande affär, så vi ville ge den ytterligare en chans efter frukost. Det var storpack kallade "truck load" blandat med exklusivare varor, de sålde allt ifrån nötter, ris, korn att brygga öl av, popkorn majs och mjöl av alla de slag i stora tunnor och i nästa rad såg allt ut som i vilken livsmedelsbutik som helst.

Popcorn, någon?

Eller får det lov att vara något annat i dag, kanske?

Till Tyringe kommer det bland annat medföras potatismos och kattgodis...

Såg en skylt längs vägen som gjorde reklam för Panthers destillery, så vi svängde av och hamnade i Osakis. Fick en mycket personlig tur i destilleriet och fick sticka näsan i nästan allt.

Åh nej, en olycka!

Det påminner om vårt besök hos Makers Mark där det bubblade runt i "havregrynsgröten".

Det var mycket trevligt. Johans tur att köra i dag, så jag tog provsmakningen själv.

Fortsatte sedan till Jacobs lefse & bakeri, där jag köpte mandelskorpor. Det fanns både sill och lingonsylt att handla. Det märks att vi är i skandinaviska områden.

I morgon ska vi gå på State fair igen, väderprognosen för fredag ser sämre ut, så vi tar chansen första dagen de har öppet.

I går, innan vårt besök på kyrkogården, åt vi lunch i Valley City. Vi fick kanske blodad tand i Springfield att vara lite äventyrliga, så vi klev in på en VFW-bar. Valley City är med sina 6 500 invånare North Dakotas 12:e största stad och uppvisade ett centrum som byggdes för hundra år sedan.

Det fanns absolut snabbmatsställen, men när nu Veterans of Foreign Wars skyltade med att allmänheten var välkommen in, så tog vi dem på orden. Vi åt varsin hamburgare som verkligen var hemlagade i ordets mest positiva betydelse. Vi satt i en lokal med stora runda bord, dukade för fyra personer, men sex hade absolut fått plats utan att trängas.

Där fanns ett dansgolv, nu renoverades det, det fanns bingoskylt på väggen, baren där den verkliga aktiviteten ägde rum låg i rummet intill. En känsla av bygdegård eller församlingshem, bortsett från alkoholen vägg i vägg då. 

Och nu måste jag återkomma till kyrkogårdsbesöket. När man körde längs infartsvägen genom samhället såg man kyrkogården skymta till vänster, problemet visade sig vara att ta sig dit. Efter lite knickande kom vi dit, därifrån körde vi helt enkelt längs raden av silos och över en grusplan som Samantha II påstod hade ett gatunamn... Vi parkerade vid staketet intill den största öppningen och var beredda att leta. Taktiken var att hitta begravda på 1960-talet, för där kunde det ju tänkas att de låg tillsammans. Jag attackerade ett par rader som jag insåg var för nya och sedan dök vi på stenen båda två samtidigt minuten efter. Märkt "brother" och ""sister" stod den stora Anderson-stenen där. Vi blev väldigt överraskade båda två att det gick så lätt, så vi fick gå och fota lite fler stenar med svenska namn som Larson, Bjornson, Hanson, Olson och Berg. Om det råkar komma med en norrman är det inte konstigt, nästan 5% i ND härstammar i dag från Sverige, men mer än 30% från Norge.

Innan vi nådde Valley City besökte vi världens största buffalo i Jamestown. Han har stått där sedan 1959 och numera finns en liten stad med gamla hus i en Frontier Village runt omkring liksom ett museum om buffalos.

Nu vet vi att det är bison som också kallas amerikansk buffel. Tack vare våra nya kameror kunde vi fota buffelflocken på avstånd.

Tre getter var annars våra kompisar på närmare håll. Började prata med Nellie som var på valturne i hopp om att bli vald till något och en annan kvinna blev helt till sig är vi berättade vår historia om delstaterna och huvudstäderna vi besökt.

Nellie pratar med presumtiv väljare och jag upptäcker först vid uppladdningen av detta foto den kameraövervakning man hade i den gamla staden. Det passar inte riktigt in i miljön.

När jag blir stor ska jag bli som Nellie, och verkligen "go all in" i bling, så spelar det liksom mindre roll om man har alla tänder kvar eller inte...

Det visade sig att om man har ND som sista besökta delstat och sedan besöker turistinformationen i Fargo, då får man t-shiit och blir fotograferad framför en skylt som säger att man väntat med det bästa till sist... Nu hade ju inte vi det utan fick nöja oss med att fotografera oss vid wood chippern Peter Stormare använde i filmen Fargo. 

Nu drar vi snöret här intill Mall of America och återkommer i morgon!

Har nått Fargo, ND, och har resans sämsta wifi. Återkommer därför när vi nått Minneapolis,  men vill ändå berätta om dagens höjdpunkt. I Valley City, på kyrkogården Woodbine cemetery sprang vi på morfars mors kusiners gravsten i stort sett direkt.

John P. född Johan Primus i Bredayd Småland 1879, död i Anderson Township, North Dakota 1972 och hans syster Anna A, 1881-1964. Hon emigrerade flera år efter sin bror, men verkar ha varit bosatt tillsammans med honom hela tiden.

När vi väl hittade vägen in mot kyrkogården så var det bara att fundera över en taktik; var börjar vi leta? Men som sagt, vi gick nästan direkt på stenen vi letade efter.

Vi stannade också längs ND Highway 1 där jag tror man kan säga att John hade sin mark. Det finns historiska kartor att hitta på internet och den som är från början av 1950-talet kan man se var John's mark låg.

Så här ser det ut på riktigt. Jag tror att vi står ungefär en kilometer ifrån platsen där de bodde, säg borta i dungen.

Norrut ser det ut så här:

Österut:

Och söderut:

Mitt ute i ingenstans. ♡♡♡ och långt, långt från Småland...

Morgonen inleddes med besök på kyrkogården, Mt Moriah Cemetery i Deadwood. Tänk er Skogskyrkogården i en brant väl värd att kallas skidbacke, så inser ni att Johan inte var på sniskan när han tog detta foto

Här ligger "berömdheter" som Wild Bill Hickok och Calamity Jane begravda.

Så vad har vi lärt oss av detta? Bill satt med död mans hand i poker, men det var ju först efter han blivit skjuten som det uttrycket myntades. Han satt med ryggen mot dörren, inte bra.

Om Jane finns massor att läsa, inte minst på Wikipedia. Sant är i alla fall att hon under en tid uppträdde på Buffalo Bills kringresande cirkus. Många Bill är det i amerikansk historia.

Det tog tid att ta sig till North Dakota längs det mindre vägnätet, men på de nästan 50 mil vi körde i dag tror jag vi kom ikapp fem eller sex bilar, en lastbil med traktor på släp och ett hästasläp som gav sig ut precis framför oss. Och här innebär det en stor pick up med 8 meters släpvagn påkopplad... Så vi var inte många ute på vägen. 

När vi väl anlänt till Bismarck hittade vi nog den fulaste kapitolium byggnaden av de alla vi sett, men den tog sig lite när vi gått runt och sett att trädgårdsmästaren skrivit NORTH DAKOTA i blomsterplanteringen.

Vi såg ett par som liksom vi fotograferade huset, så vi började prata. Efter en stund frågade jag om vi inte nästan var grannar, jag tyckte mannen hade en germansk brytning. Jodå, men det visade sig att han var dansk och hans fru svenska! Det var deras 46:e huvudstad och nu skulle de köra runt tre veckor. Johan och jag firar att det är vår 50:e besökta huvudstad, eller vi kommer att göra det när vi hittar en butik som säljer skumpa. Nu återstår ju Juneau att skicka kort ifrån, men vi kan faktiskt säga att vi har varit överallt!

Har nu i efterhand läst att kapitolium brann ner och återuppbyggdes 1930 i denna art deco stil och då blev det genast ännu mer begripligt varför byggnaden ser ut som den gör, och minsann, blev den inte lite snyggare också?!

I morgon kör vi till Fargo. På väg dit ska vi göra ett par avstickare från stora vägen (som det faktiskt blir i morgon),  jag ska försöka hitta spår efter min morfars mors kusiner som emigrerade på 1890-talet respektive i början av 1900-talet. Spännande!

I dag blev det också många miles i bilen och under väldigt många av dem såg vi reklamskyltar för Wall Drug. Jag skulle säga att de dök upp under 40 svenska mil i alla fall. Vad var nu detta? Tja, vår nyfikenhet väcktes i alla fall. Vi körde utan radio i dag, det är mer njutbart att höra däcken mot den ojämna betongen än ständigt sprak i radion. Det ledde till att vi insåg att bilen också har en "stänga av motorn vid stopp funktion" vilket vi helt enkelt inte hört tidigare... Andra finesser är att halvljus går på när man sätter på vindrutetorkarna i mer än bara några tag. Brummandet i rumpan kommer när man lagt i backen och det dyker upp en bil i närheten eller om man närmar sig ett hinder själv...

Pierre heter huvudstaden i South Dakota och på vägen dit körde vi in i ett riktigt regnoväder, så i dag skedde all fotografering av kapitolium från bilen... Vykort att skicka hem hade vi inhandlat på en bensinstation redan tidigare, så efter besök på huvudstadens Walmart postade vi vårt kort i Fort Pierre. Där visade det sig att vi körde in i mountain time, så nu är vi en timme fel igen... Vet inte om det rättar till sig redan i morgon när vi kommer till Bismarck i North Dakota.

I SD gäller 80 mph som hastighetsbegränsning på "stora vägen", när det var mötesväg och halvtaskig sikt kunde man gå ner till 70 eller till och med 65. Vi har i dag sett majsen och sojabönorna konkurrera med solrosor. De ser lite fåniga ut när de står och lutar sig åt samma håll (öster) allihopa.

Nå, vi kom till orten Wall till slut och möttes av en dinosaur vid avfarten, sedan var stället en blandning av Tyringetraktens attraktioner Förmedlingscentralen och Trästället vad gäller utbud blandat med High Chaparall och Swansons i Osby vad gäller byggnadsstilen.

En karta var bra att ha...

Massor med krafs, souvenirer gjorda både i Kina och av amerikanska indianer, en hel avdelning cowboyboots, böcker (måste nog läsa om Lilla huset på prärien), mineraler och ädelstenar, Sturgis souvenirer (40% rabatt då det evenemanget tog slut för en vecka sedan), det fanns restauranger och caféer, attraktioner och aktiviteter för barnen, ja, de hade lyckats med sin marknadsföring. 

En fingerhand, anyone?

Har kört förbi många intesseväckande skyltar i dag som kan locka till kommande besök. På ett ställe körde vi förbi en skylt som förkunnade att det var en skulpturpark vid nästa avfart med "The world's biggest bull-head" vilken syntes från vägen. Titta, sa jag till Johan, världens största tjurskalle!  Nej, det stämmer ju inte, svarade han, de kan omöjligt veta hur NN är (syftandes på någon på hemmaplan) och visst har min man rätt igen...

De här tjurskallarna hittade vi på Walmart.

Nu är vi i Deadwood och det är kyligt, men uppehållsväder. Har gått längs Main Street, vilket i stort sett är det hela, och även i dag varit lite lyckosamma på våra 1 cents maskiner. I morgon går vi väl och tittar på kyrkogården också, innan vi beger oss mot Norra Dakota. 

Wild Bill Hickok satt utanför vårt hotell och hade koll.

Deadwood, vildavästernstad i South Dakota och också en TV-serie i tre säsonger som sändes på HBO 2004-2006.

I går kom vi hem från konserten så sent att det blev läggdags direkt och ingen tid att skriva blogg och i dag skulle vi iväg tidigt, då vi kört långt, så därför kommer de två senaste dagarna sammanfattande här:

Lämnade Milwaukee i gryningen, trots det fanns det människor som spelade i kasinot när vi passerade på väg till parkeringsgaraget. Körde ett par timmar och hamnade då i Rockford, där vi nog tekniskt sett befann oss i grannorten där vi tankade både oss själva - med frukost på Cracker Barrel - och bilen.

Men vi passerade stadsgränsen på väg upp på motorvägen igen. Sedan styrde vi mot Bishop Hill där vi skulle besöka Vasa ordens arkiv och Cathy arkivarien hade hittat lite intressanta saker i gömmorna.

"Vår" fana hittade vi snabbt bland samlingarna

Bland annat mängder av tackbrev från 1942 då Vasa orden i Amerika skickat riktigt kaffe till ålderdomshem i Sverige, så det var protokollsutdrag från fattigvårdsstyrelser i kommuner och handskrivna brev från föreståndare som tackade så hjärtligt för kaffet (som skulle sparas till jul) å de gamlas vägnar.

Och här fotona på de tacksamma pensionärerna som nämns i brevet ovan

Bishop Hill fortsätter att fascinera; man lämnar motorvägen för att köra 2 mil genom majsfälten, sen svänger man höger och kör 8 km till (också genom majsen) för att sedan ta av till vänster och vips, där var ju samhället.

Nästa mål var hotellet i Springfield, för att lasta ur bilen och sedan ta sig till Illinois state fair. När man kommer från det håll vi gjorde fanns det mängder med entreprenörer som hyr ut parkeringsplatser i närheten av huvudingången, så vi betalade 6 dollar till American Legion Post 32, som skulle låta pengarna gå till sin verksamhet som jag i alla fall tror handlar om att ta hand om veteraner.

Vi hade tur med vädret, det var varmt, för varmt ibland, men vi kunde ju alla fall försöka hitta skugga inomhus när vi tittade på finaste quilttäcket och godaste SPAM receptet, eller nästan klappade grisar. Det var flera riktiga charmtroll där inne i stallarna som pratade med oss och viftade på svansen.

Den lilla paraden passerade oss, här med en kopia av huvudingången.

Inne hos smör-kon var det svalt, så vi tog en caramel-mjölk innan vi gick vidare.

Dagen innan hade konserten med Thomas Rhett ställts in på grund av regn, det ledde till att vi möttes av traktorer som försökte jämna till ståplats framför scen och det var ändå rejält gyttjigt och det var säkert fler än den tjej vi såg som gjorde en rova.

Johan lyckades ta foto på superfansen, se hur fort de sprang, de ser nästan ut som spöken.

Vi hade i alla fall tid mellan biljetthämtning och konsert, så vi hann gå några vändor och hittade till och med en hörna med vinprovning. Av en kvinna fick vi insidertips; om det var något vi skulle äta av festivalmaten så var det corndog från Vose och french fries från Cullers. Det var REAL. Så vi tog en andra portion efter vårt besök i Ethnic village där Johan ätit korv från Litauen och jag indiskt kycklingspett.

Devin Dawson startade kvällen och sedan gick Brett på scen "på hemmaplan". Ljudet var stundom fruktansvärt dåligt och då undrar jag hur det låter för de tusentals andra som inte har öronproppar... Konserten i övrigt var kanonbra och Eddie Bogey, Bretts hund med eget Instagram, kom också in en stund när det var tyst på scen.

Vi som var med på 1900-talet, vi förundras fortfarande över nutidens "cigarettändare"...

I dag startade vi vid 8, pausade sedan på strategiska platser längs vägen - Altoona i utkanten av Des Moines hade såväl Bass Pro som VF visade det sig. Vi valde alltså vägen som här beräknades ta 7 timmar och 40 minuter.

Vi åt på Bass Pro, fick frågan av servitrisen om allt var gott och när Johan då visade sin mer än brända hamburgare kom managern ut och vips hade vi 30 procent rabatt. Hade hon inte frågat så hade vi inte klagat, för liksom pizza incidenten i söndags så var vi hungriga och hade inte velat vänta på ett nytt försök. 

Johan passar på att läsa instruktionsboken till kameran i väntan på maten.

Har kört förbi åtskilliga hektar majs i dag, och sojabönor, tror jag. Dessutom på en nästan spikrak väg, dock är det kullar och dalar ibland som variation. Har nu kommit till South Dakota, i hörnet Iowa - Nebraska - SD, i morgon fortsätter vi till huvudstad nr 48, Pierre, och sedan vare till Deadwood.

Började dagen med ägg Benedictine för Johan, pannkakor med blåbär för mig och några beignets att dela på. De där äggen är ju ett stående skämt som Johan drar nästan varje gång jag frågar vad han ska ha till frunch om helgerna. Det brukar sluta med att han får nöja sig med vändstekta ägg.

Frukost ingår inte i övernattningarna här, så i morgon kör vi en bit innan vi stannar för tankning och frukost,  är planen. I dag gick vi till HD museum, som inte alls är långt härifrån. Där tillbringade vi några timmar, det var säkert andra som var där längre än vi. De som körde mc dit... Om en dryg vecka firar de 115 år, då lär det komma fler entusiaster. Här har Johan hittat en fin gammal cykel med sidovagn. Vi fotade oss också tillsammans på riktigt moderna jättemaskiner och skickade de solklara julkorten till oss med epost. De har dock inte kommit fram ännu efter en månad, så de lär nog inte göra det heller...

Johan Evel Knievel Berglund, look no hands!

Denna bild var nog den första denna resa, men det fortsatte sedan med många foton i formen "sticka huvud genom pappskiva"...

Här står jag i egna tankar framför HD:s tankar...

HD:s arkiv bestod liksom av större saker än pappersmappar. Man efterfrågade saker från allmänheten, men påpekade att man inte ville ha det ditsänt utan väl dokumenterat per e-mail, så skulle de höra av sig om det var något de ville ha i sina samlingar.

Fortsatte sedan till Great Lakes destillery, nästan nästgårds, där vi tog en liten lunchpaus,

innan vi gick vidare mot Historic third ward och passerade en trevlig saluhall innan vi så småningom gick längs riverwalken till Rock Bottom brewery, en större kedja vi besökt här och där (bland annat i Denver), men det verkade som om alla andra väntade på att öppna tills klockan blev 15, och där var vi ju inte än... Frågade google maps om brewery i närheten och ett ölmuseum dök upp ett par kvarter därifrån, så dit gick vi och fick ta del av Milwaukees bryggerihistoria. Många tyskar var det som bosatte sig här.

Det ingick en öl i inträdesbiljetten, så antingen fick man hitta någonstans att ställa den när man tog foton, eller fick man försöka manövrera kameran med ett enhandsgrepp.

I dag börjar en Irish fest som varar över helgen, så vi passade på att titta in där, efter en kort paus på Broken bat brewing.

Tog sedan gratis buss tillbaks till downtown där vi bytte till en shuttlebuss som casinot bekostar för att locka till sig kunder, men det funkar ju för oss också, på väg hem, så hemfärden gick smidigt.

Jag gick 10 dollar plus i kväll på slots, så jag är nöjd. I morgon blir det Bishop hill och Springfield! 

Har i dag kört genom vacker natur, med Lake Michigan på vår vänstra sida mest hela dagen. Över bron, köra genom tullbåset och sedan köra västerut.

Största delen på mindre väg, nr 2, det vill säga ett smalt rött streck på kartan. Janet talade varmt om de goda pasties man har där uppe i norra Michigan, så det fick bli lunch.

En matig pirog, helt enkelt. Hamnade på Walmart för första gången denna tur, fotograferade en riktig rishög på parkeringen, halva högerdörren var bortrostad och det satt en extra backspegel fastsurrad på förarsidan.

Något helt motsatt till vår Cheva. Den har sådana finesser, som att det verkar som vi har en kamera flera meter ovanför bilen som visar omgivningen vid start. Jag begriper fortfarande inte hur det kan se ut så. Men jag har aldrig parkerat så snyggt som med denna assistans.

När man sedan stänger av motorn påminner den om att man ska titta så att man inte glömmer något/någon i baksätet... Sedan är det farthållare som anpassar sig med trafiken och automatisk broms som gör att det surrar i ändalykten på föraren, fläktar i stolarna och ja, förmodligen ytterligare en massa detaljer.

Checkade in på Potawatomi hotel & casino, parkeringshuset låg inte samma ända av huset som hotellreceptionen, så vi släpade våra väskor genom hela kasinot. Bor på våning 15 av 19 med utsikt över city och Harley Davidson  museet. Hade fått information om att man renoverade hotellet under dagtid, men utanför vårt fönster ser det ut som man lagt till en hel huskropp, så det var väl lite i underkant kanske.

Vi bor i höjd med byggplattformen. Johan skojade lite med sin kamera sedan och zoomen. Alla fyra följande foton är tagna från hotellfönstret.

Om man tittar lite till höger om mitten på fotot ovan, så ser man dessa byggnader nedan:

och så lite mer zoom på Lite

för att sluta så här:

Inte undra på att det blev 2 203 foton som Johan tog under resan, de som tog 5 timmar för mig att ladda upp i Dropboxen, vilket jag gjorde kvällen innan vi fick fiber indraget på Kyrkogatan :).

Åt crab leg buffé, Johan normalt, jag knappast alls, men människor runt omkring oss kom med decimeterhöga lass, man häpnar. Jag hade tur med Cleopatra, så jag lämnade kasinodelen med 30 dollar plus.

Är tillbaks i central time igen, förmodligen för gott denna resa. Eventuellt händer något borta i North Dakota. Förresten har vi kört förbi både Denmark och Belgium i dag... 

Hämtade vår Hyundai Tucson i går på Avis, men började diskutera på väg från parkeringsplatsen; sa hon nte att vi skulle ha en vägtull-dosa i bilen? Ser du någon?  Nej... Så vi körde in på en annan ledig ruta, gick in igen, kom ut med papper på en Cheva Equinox som heller inte hade någon vägtull-dosa monterad...

En kort, väldigt kort, stund hade vi denna kanadensare med på färden.

Sedan blev det denna bil, vars registreringsnummer blev enkelt att komma ihåg efter Milwaukee, då vi bodde i rum 1519.

Mannen på parkeringen som hjälpt oss att hitta bilen såg dock till att den kom en kille som satte dit en... Det kändes lite som vi nu var världens jobbigaste kunder igen, samtidigt som vi verkligen sparade tid på den där dosan på väg till Michigan. 

Checkade in på hotellet i Waterford, pausade sedan en kort stund och körde därefter till Janet och Paul. Det var ett glatt återseende och vi blev bjudna på middag på Heroes, vi åt lunch där för tre år sedan, och visst känner man sig välkommen när man blir mottagen av ägaren, som minns en... Önskar att vi kunde ha ett sådant stamställe! 

Det blev en tidig kväll, men vi hade bestämt att vi skulle komma förbi i dag på morgonen, så innan 8.30 var vi där. Då hade jag blivit vittne till en kinesisk hotell gäst som åt en Danish pastry med kniv och gaffel till frukost, men det funkade också. Janet och Paul hade barnbarnet James (JP), 4 år, hos sig denna vecka då förskolan har stängt, storebror Gavin var på läger, så det var full rulle. Jag hade med mig fyra mjukisdjur i form av tull hundar,  till barnbarnen, plus böcker om kossan Margit, skrivna av Karin Linderoth i Lönsboda. Googla gärna, Margit är en highland cattle som inte riktigt begriper att hon är en ko. Den ena boken var översatt till engelska, den andra fick de på svenska. JP:s och Gavins pappa skriver själv barnböcker, så jag tänkte det skulle vara kul för dem att ha. Dessutom lämnade jag ett par målarböcker med Margit, som påhälsande barnbarn kan ha.

Annars ägnade sig JP och jag åt plaskande i barnpool (han fullständigt "simmande", jag från sidan), kastandes vattenballonger, sjungande Imse vimse på engelska och svenska, och annat härligt bus som man kan ha för sig när man är fyra och femtioett år. Tant Margaret kom också, hon är numera 90 år och hälsar oftast på två dagar i veckan, och har gjort så sedan hon passade tvillingarna (James mamma och moster) för så där en 40 år sedan.

Även en sådan här vacker blomma borde väl kunna bo i Tyringetrakten likväl som i Waterford, Detroit?

Johan och jag fick en fantastisk skatt med oss hem i form av två klippböcker som Janets farmor satt ihop. Vi fick översätta några brev som farfar John Berglund skickade till sin hustru Mabel 1919 från Frankrike där han befann sig i slutet av första världskriget. Janet menade på att ingen av deras barn var intresserade av familjehistorien på samma sätt som vi, så därför ville hon lämna dessa till oss. Hon har fyra kvar, som hon vill lämna över senare, så försäkrar hin sig om att vi kommer att ses igen! Jag tänker att vi får gå igenom dem och se om vi kan skanna och översätta breven och sedan fundera över var någonstans denna skatt ska bevaras efter oss. Vi kommer ju att besöka Vasa ordens arkiv på fredag, det är en idé att det är rätt ställe, annars kanske det lokala biblioteket eller släktforskarföreningen i Oakland county kan ha glädje av det. Men först ska jag gå igenom de nästan hundra år gamla dokumenten med glädje och vördnad. 

Lada längs vägen. Kanske lite kärlek och omtanke skulle få den att må lite bättre. Färg, kanske?!

På väg till Mackinaw city där vi nu är, på gränsen mellan de stora sjöarna Michigan och Huron, stannade vi i Pinconning, då de gjorde reklam för ost längs I75.

Vi stannade hos Wilsons, med anor från 1939, och handlade riktig ost, inte som i Louisville... Nä, nu blev det 7-årig cheddar som var fantastisk. Till det ett vitt vin från Michigan. Vågade inte köpa ett rött, var rädd att det skulle bli lite obehagligt sött. Men innan dess besökte vi fortet här i Mackinaw, som kontinuerligt grävts ut av arkeologer sedan 1959 och därefter rekonstruerats. Vi fick faktiskt lite idéer om hur vi kan utveckla vårt trädgårdsodlande 😊.

En köksträdgård anno 1780-tal.

I morgon (nåja i dag, beroende på i vilket land vi befinner oss, ni eller vi) fyller Johan år och min födelsedagspresent till honom blir två nätter på casino hotell i Milwaukee. I morgon blir det ca 60 mil i bil, så vi stannar nog på hotellet sedan. Happy hour och crab leg buffé och en storvinst vore väl något?! Detta är kvällens hotell, Super8 Bridgeview. Det vill säga om man har rummet åt detta hållet, vilket inte vi har. Vi har heller inte balkong, så vår kväll tillbringas i heltäckningsmattesunkigt rum.

Så här ser i alla fall bron ut.

Efter att ha sovit rätt bra trots närhet till flygplats, motorväg och hiss åt vi en bra frukost och tog hotellshuttlen till flygplatsen för vidare resa med CTA med blå linjen in till city. Började (som vanligt) med att hälsa på i Millennium Park.

Hibiskusar - kan man ha dessa utomhus i Chicago borde man väl kunna odla dem hemma också?

Sedan tog vi en runda på TJ maxx och Target innan vi gick till Navy Pier. Vi hade pratat om att testa Chicago pizza, men det hade nog åtskilliga andra också kommit på denna söndagseftermiddag.

Så efter att ha väntat en knapp timme på bord (de skickade sms är det var dags, vi hann med varsin Margarita på Margaritaville under väntetiden) så trodde vi att det var nära. Pizzan skulle ta 45 minuter att färdigställa,  men den hade vi också förbeställt enligt uppmaning, så den borde väl dyka upp snart. Vi tog varsin drink under tiden. Johan ser här ganska glad ut, klockan är 14.22.

Efter att vår servitris tre eller fyra gånger kommit med besked om att den var på väg brast tålamodet hos Berglunds, så den kvinnliga managern kom och förklarade hur killen som tagit vår förbeställning hade lagt in tiden helt felaktigt vilket då lett till denna försening. Nu var den dock på gång och hon försäkrade att de "took care of the pizza" vilket jag tolkade till att vi inte skulle behöva betala den.

Vid det laget var blodsockret så lågt att åtminstone jag inte var hungrig längre, bara jädrigt kinkig, så är sedan killen som tog bort disken från borden bredvid (där det både kommit och gått gäster under tiden vi var där) också förvånat undrat om vi inte fått maten än och vår servitris kom och berättade att nu var den snart klar, då började jag gråta och snora och det gick inte över förrän den jämrans pizzan faktiskt stod på bordet tio minuter senare...

Pizza kl 15.11.

Då hade vi kommit så långt att notan var på noll dollar. Men sedan tappar man liksom lusten och luften hade gått ur oss. Vi tog inte ens med oss en doggybag hem med det vi inte orkade äta. Tog en buss ner till Target igen, köpte med oss lite dricka och tog oss tillbaks till hotellet igen, med blå linjen och hotellshuttlen. Vi såg nu två andra Hyatt bussar innan vår dök upp!

I dag åker vi och hämtar ut en bil, sedan styr vi kosan mot Waterford i Michigan och Janet & Paul, Johans syssling med make.