Resan till Frankfurt var tidvis väldigt turbulent, vi hade medvind med 200 miles i timmen berättade kapten när han landade 45 minuter före tidtabell. Halv sex i morse var vi därför redan på plats. Passkontroll (manuell sådan den här gången, med glasögon, vilket gick bra) och sedan säkerhetskontroll tillbaks in till terminalen igen.
Vi använde oss av den så kallade snabba kön, Fast Lane. Jomenvisst. Den rörde sig tio personer på en halvtimme. Antingen hade man höjt säkerheten markant, eller så maskade man av någon anledning. Av den berömda tyska effektiviteten syntes ingenting what so ever. Min kakglasyr klarade sig dock utan ytterligare granskning här, så den är med hem. Detta sölande gjorde att vi inte letade oss fram till vare sig Air Canadas eller Lufthansas Lounge, utan satt och väntade snällt i två timmar tills vårt flyg kom upp med uppgift om gate på monitorerna. Sedan ändrade de sig en gång till, men då var vi i alla fall i närheten. Den här gången fick vi åka buss ut på plattan. Långt ut. Jag trodde ett tag att busschauffören bara chansade, för vi passerade allt innan vi så småningom hittade ett SAS-plan. Inte heller detta var fullt på långa vägar, så mannen som haft så bråttom ut till bussen och sedan upp i planet och sedan fick resa sig från sin plats 3C därför att Berglund hade 3A och 3B, kunde innan planet lyfte byta plats och det gjorde därför jag också (från B till C), för att vi skulle slippa armbågas i onödan med varandra.
Alla väskor dök upp på Kastrup och vi hann med Kalmartåget med två minuters marginal. Ganska skönt, vi hade fått vänta 40 minuter till Karlskronatåget om vi missat detta. Tog taxi från Hässleholm hem och skulle sedan åka och handla lite middags/frukostmat, tanka (härligt med sänkta dieselpriser även här) och ge oss av till Ängelholm och hämta katterna. De två första uppgifterna prickades av från att-göra-listan men utanför Klippan började det lysa diverse lampor i Toyotan som enligt en snabb titt i handboken innebar att man skulle kontakta sin Toyotaverkstad. Okej, då gör vi det i morgon, när vi hämtat grabbarna. Eller förresten, det går inte att köra fortare än 90 nu, så vi ska kanske fundera var närmsta verkstad finns?
I det här läget får man tänka sig följande scenario: Kristina har lämnat sin telefon hemma, eftersom den behövde laddas. Johan har sin telefon med sig, men den skulle också verkligen behöva laddas. Jag visste inte det fanns ett sådant litet grönt streck... Jocke blev en räddare i nöden när det inte gick att koppla upp sig mot nätet, han fick vara nummerupplysning.
Johan hade rätt i att Toyota hade försäljning och verkstad i Munka Ljungby. När jag ringde dit halvt hysteriskt för att få vägbeskrivning (eller lite som när personalen i ambulansen ringer akutmottagningen och förvarnar) så lät verkmästaren så lugn, att vi återfick lite hopp. Vi fick vänta en stund, men de ställde så småningom diagnosen att EGR-ventilen kinkat till det lite och därmed lämnade olika signaler till bildatorn. Detta gjorde att bilen för säkerhets skull gick ner i känslighet gentemot gaspådrag för att inte föraren ska riskera att förstöra ännu mer om det nu faktiskt är något allvarligt fel. Knappt två timmar senare och bara med marginellt tommare plånbok kunde vi äntligen ta oss till Engelholms Katthotell och hämta två motvilliga grabbar. Men husse han kan han, så en stund senare var hela familjen samlad igen och Toyotan verkade känna sig som ny efter sin omstart, så hemresan gick som den skulle,om än med mycket kattprat från skuffen.
Nu återstår en extremt kort återhämtning, på torsdag jobbar jag igen och Johan har BUN. Men det hjälper helt klart att få sträcka på sig i horisontalläge, även om flygresan (och vilan) blev kortare än planerat. Frankfurt hoppar vi nog helst över framledes och alla våra vykort till oss själva har kommit fram (det sista kom med posten i dag). Slutet gott, allting gott. Förresten tittade jag på Aristocats på planet, det var verkligen länge sedan jag såg hela filmen. Scenerna som brukade sändas på julafton mindes jag ju, men det andra var i barndomsdimma.