I morse gick vi och hämtade hyrbilen hos Avis innan vi checkade ut från hotellet. Det var en lugn söndagsmorgon och promenaden gick genom trevliga villakvarter och parker där människor som inte hade villa bodde. Vi kom till Avis tidigt, så vi lät flera gå före i kö, bara för att dra ut på det så länge som möjligt. Samtidigt som vi ville ha den så tidigt som möjligt måste vi tänka på när vi ska lämna den i Chicago, så att inte det blir alldeles för många timmar att vänta på O´Hare. Nåja, vi fick en silvergrå Jeep, Colorado-registrerad minsann (kanske för att en karl före oss i kö var väldigt tjatig om vilken som var deras största bil och till slut fick en Ohio-registrerad Durango - som det nästan stod "Den uppgraderar vi åt Berglunds och blir av med på köpet" på.
Vi gav oss av mot sydost och har konstaterat att Astrid totalt har tappat kontrollen över hur lång tid det ska ta att ta sig från A till B, eller från Denver till Amarillo. Det är som hon tror att vi inte har koll via Mapquest eller Google maps och kan ifrågasätta hennes uppgifter, för visst visar hon vägen, men inte riktigt som vi tänkt det. Resan gick bra, det var ett ställe som det blev köer och det visade sig vara en ort med renässansfestival just denna dag och köerna till avfarten på motorvägen gjorde att allt stoppades upp.
Vi korsade gränsen till New Mexico och körde i denna Woody-stat i någon timme innan vi nådde Texas.
Vi hoppas att ingen kommer ihåg Ola-Conny och Morgan på Big Texan Motel, men man kan ju ändå undra vad de anser om oss svenskar. På registreringskortet skulle vi skriva upp bilnumret och vi hade ju bara varit utanför bilen en gång (när vi tankade i Trinidad, Colorado), så vi hade inte lärt oss numret utantill. "Det står där" sa hon och pekade på nyckelringen. Ja, det ser vi också, men vad står det egentligen? Det ska vara tre siffror och tre bokstäver, men visst ser det där ut som en 7:a? Det är nog Z. Ja, det är det nog... Notering efteråt: En mindre SUV, rymmer fyra personer, men bagaget då? Ska man ha det i ett släp baktill? Detta var vad som rymdes, våra bagar fick åka i baksätet.
Vi fick bo i annexet, så på andra våningen till höger (mot öster, svalkande nog) bodde vi. Hotellrummet hade verkligen karaktär, med fönsterluckor av trä och flugpisk ingick i möblemanget, vilket behövdes eftersom det rastades hästar bredvid och det fanns mer än en fluga. Jag betonar FANNS. Johan är en hejare på flugpisk.
Badkaret kunde erbjuda jacuzzi och bredvid toan stod en "plumber" (avloppsrensare). Kanske var det därför dagens spolningar gick perfekt?!
Vi fick skjuts med en liten "flygplatsbil" från hotellannexet till restaurangen, där vi fick vänta en liten stund på att få bord. Under tiden hann man precis gå igenom butiken... Där köpte jag mina nya solglasögon ;o).
Jag och en dinosaurie utanför stekhuset. Det är jag till höger.
Middagsdags: Vi delade en förrätt, med mozarellasticks, champinjoner och jalapeños. Och så "prairie oysters". Det kan Johan själv få förklara, jag har dokumenterat men försäkrar att jag själv bara åt vegetariskt den där förrätten. När detta skrives ett dygn efteråt går det ett antal program "Bizarre food America" på Travel channel och jag konstaterar att jag inte behöver TV, jag kan titta på Johans mat. Han påstår också att det var gott. Till huvudrätt åt vi varsin god bit oxfilé. Det är grejer det. Under tiden vi åt vår middag försökte två killar sig på att äta upp den berömda 72 oz-steken på en timme. Den första lyckades inte, tror inte nummer två gjorde det heller, även om vi gick innan hans timme var till ända. Till maten drack vi ställets mikrobryggda öl, de har haft eget bryggeri i två år med detta enligt vår chaufför till restaurangen. Här Johan med ett "ostron" och nedanför det Johans portion av huvudrätten.
