Vad ska man hitta på när man är i slutet av resan? Man har packat klart (nästan), vill inte ge sig in i värsta trafiken med hyrbilen när man är redo att lämna tillbaks den i gott skick i morgon, så vad göra? Jo, man frågar sin man om han kan tänka sig att åka till norra förorterna av Chicago och gå på en kyrkogård med sin fru för att hitta en gravsten. Det var inte som i North Dakota förra året, den här kyrkogården var gigantisk.
Men precis som när vi var i Kalifornien 2014 så fanns här ett funeral home med register i kortlådor och kartor över kyrkogården, så vi hittade ganska lätt gravplatsen för Emil Nord, hustru och dotter. Emil, som i mina papper är Axel Emil, var bror till min farfars mor, Ruth. Deras far hette Emil Nord, därför undrar jag om han kallade sig så innan han emigrerade. Ytterligare två bröder och en syster till Ruth hamnade i Chicago. Emil och bröderna i Wilmette/Evanston/Skokie, syster Elisabeth, "tant Lisa" tror jag hade adress Chicago. Jag minns henne från mammas adresslista när vi skickade julkort.
Emil var skräddare i Wilmette och hade ett skrädderi/kemtvätt ihop med Schultz. Huset finns kvar i dag och Nord är sedan länge utbytt mot Odhner som partner av Schultz. Vi tog en andra frukost på caféet Hotcakes. Jag åt Swedish Hotcakes med lingonberry, det vill säga tunna pannkakor med lingonsylt. Johan åt omelett, som kom med potatis och två stora skivor bröd. På begravningsbyrån fotograferade jag av registerkortet, där det fanns tre adresser angivna. Wilmette är ingen stor ort, så vi körde till respektive adress och tog foton. Det var fina hus, Wilmette verkar vara en välmående förort till Chicago. Av registerkortet framgår att Emil köpte gravplatsen, 100 kvadratfot, i oktober 1918 för 150 dollar på avbetalning. Två år senare var det slutbetalt.
Vi besökte det historiska muséet i Wilmette och möttes av två entusiastiska killar, kanske 10 år gamla, som berättade att muséet var jättecoolt. De hade varit där för att få reda på information om huset de bor i. Vi berättade också om adresserna vi besökt, så medan vi gick rundan på muséet grävde museiintendenten ner sig i arkiven. När vi var klara hade hon tagit fram dödsattester och handlingar kring husen. Det verkade vara försäljningsprospekt för mäklare. Foton, beskrivningar, priser. Bevarade 60 år och längre än så. I vår www-tid känns det tacksamt att få gräva i ett pappersarkiv, att något hänger kvar längre än någon betalar sitt webhotell. Jag vet att jag på nätet sett ett vykort eller foto på orkanen 1920, då den passerat skrädderiet och orsakat skada. De unga killarna hade också velat veta mer om orkanen.
Sista önskemålet var att denna "glassens dag" köpa en blizzard från Dairy Queen med sourpatch kids. Sommarens smak... Mjukglass med sur-godis, min favorit. Jag köpte en stor påse i Chicago innan vi började vår roadtrip och den var redan innan alla varma dagar i bilen en ganska tjock klump i påsen. Det finns kvar fortfarande men har efter Johans vänliga påpekande kompletterats med dubbelt så stora godisar och jag räddade också någon affär från Valentine godis i 25 små påsar..