I dag fyller Johan år! Hipp hipp hurra! Men vi får återgå till gårdagen, jag ligger hopplöst efter i mitt rapporterande.

Vi bestämde oss för att börja med hop on hop off buss. Vi brukar nyttja hela rundan och det gjorde vi även nu. Vi var ombord kl 9, man är ju uppe med tuppen så här tidigt på resan. Vi fick veta mycket intressant om staden, och fick förklaringar till att det stöttas gamla husfasader här och där. Man måste bevara vissa delar av gamla hus för att få bygglov och det känns kanske som man tänjer lite på det ibland. Det finns också bara något enstaka trähus i stan, på grund av ett par stadsbränder och brandkår skaffade man sig inte i Toronto förrän i början av 1900-talet för övrigt.

Det finns ett skomuseum, Bata (dit gick vi inte), Hockey hall of Fame (där var vi i dag) beläget i en gammal bank. Konstigt tänkte vi, borde det inte vara större? Jodå, det fanns en helt underjordisk del i modern tappning, men det syntes inte från gatan. Börje, Mats och Peter fanns naturligtvis där, bland många andra.

Blue Jays, baseball laget, spelade hemma och CT Tower och det lilla järnvägsmuseet råkar ligga precis intill arenan, så vi försökte vänta ut matchstarten kl 13.30 innan vi bestämde oss för att åka upp i tornet. Vi hamnade sist i hisskön både upp och ned, det innebär att vi stod med fejset utåt i den utanpåliggande hissen när den rusade upp ocn ned och det är vid de tillfällena jag kommer ihåg att jag inte riktigt gillar det där. Men inget kan bli värre än The Arch i St Louis ändå, så det är ändå en tröst.

Vi traskade en hel del, i dag valde vi då förutom hockeyn att ta en båttur som ingick i gårdagens busstur, också att titta på polismuseet som fanns i polisens headquarter alldeles i närheten av vårt hotell samt besöka Little Canada, en fantastisk 1:87 upplevelse med olika delar av Kanada i fokus och fler på gång. Om tre år får vi komma hit igen, då har de nog både östkust som nordkust klar.  

Så, vi kan visst komma tillbaka, vi har inte gått på naturhistoriska muséet, inte zoo, inte åkt segway, inte gått på baseball trots att de haft hemmamatcher alla tre dagar vi varit här. Men på minussidan står många  hemlösa, människor med uppenbara psykiska probkem och en cannabisdoft över delar av stan som gör vänorten Amsterdam avundsjuk. 

Till lunch i dag åt Johan burgare på känguru, också det på ett hak helt nära hotellet. Jag tog kycklingfilé. Vi hade tänkt äta nere i hamnen men det i princip helt öde stället hade fullt med reservationer, så vi kunde inte få mat och baren öppnade inte förrän 17, så dricka kunde vi inte heller. Det var kanske så, det var ju game day, men som sagt, det blev deras förlust och vår vinst av slumpen.

I morgon är det dags att samla ihop sig, vi har provgått sträckan mellan tågstationen och busstationen, så vi ska kunna hitta till vår Greyhoundbus mot New York, men vi nöjer oss med resan till Buffalo och då är det dags att hämta vår hyrbil på AVIS och börja köra bil! Hotell bokat ca 4 h körning mot New York, på ett kasino i Pennsylvania. Vem vet, det kanske betalar resten av resan .

Ja, i går tog vi oss från CPH till YYZ, och för första gången klev vi av här och svängde inte "in i USA" när det var dags att visa passet.

Men dessförinnan var det incheckning, komplettering av poäng (jag lyckas aldrig lägga in både Johans och mitt Eurobonus när jag bokar biljett med SAS), fast track genom säkerhetskontrollen och mina väskor gick igenom röntgen tre gånger. Klockan 9 en lördag morgon var de på gott humör på Kastrup, men hur är det en måndag eftermiddag på O'Hare? Jag har ju all elektronik i handbagaget; mobilen, plattan, Astrid II, vår lilla dashcam, kameran, alla laddare som hör till samt laddaren till aktivitetsklockan, en powerbank, adapter... Jag tror jag lägger upp allt sådant synligt i en back när vi flyger hem. 

Det blev en runda i tax free och en ny typ av Harahorn gin plus en Absolut a la Pride, innan vi satte oss i SAS lounge och bara tog det lugnt. 1,5 h innan beräknad avgång började vi vår promenad mot gaten som låg i E-piren, en bra bit i riktning mot Öresundsbron. Fördelen med de 10 minuternas promenad var att det inte var någon kö till passkontrollen, vid C-piren där vi brukar åka ifrån var det smockfullt.

Finn Viking hette vårt plan, en Airbus 321 neo LR som är nytt i SAS-flottan för året. Vi hade valt första raden, vilket innebär att alla passerade oss. Detta plan har "bara" en mittgång och till skillnad från de större med två gångar så är den främre dörren längst fram och inte vid 10:e eller så. Men så fort alla var ombord och snubben som skulle åka med Air Canada och inte SAS hade gått av igen (de två flygbolagen hade varsin avgång till Toronto med tjugo minuters skillnad, men hur går det till när de lyckas komma förbi scanningen vid gaten? Det är ju inte första gången vi bevittnat detta) och de som kommit med sena connections var ombord, då körde vi. Lite sena, men när vi väl var framme i Kanada så kom vi för tidigt (jag hann inte se min tredje film klart) och stod inlåsta en god stund innan någon reagerade på att det blev en trafikstockning ner i gate-gången.

Nåja, sen var vi redo för ett race genom flygplatsen för att komma snabbt fram till kioskerna, automaterna där man scannar sitt pass, intygar att tulldeklarationen som lämnats i förväg stämmer och slutligen fotograferas. Som kvitto får man en usel kopia som en immigrationsofficer sätter ett färgglatt streck på, sedan är det bara att hämta sina väskor på bandet, passera grön gång, lämna lappen och vips, så är man i Kanada! Nu väntade dock några osäkra minuter, skulle vi råka ut för obligatorisk stickprovskontroll av covid-19? Inom en kvart från det att man registrerat sin ankomst i automaten så skulle man i så fall få ett mejl med instruktioner om hur ett sådant test skulle gå till. Det kom inget mejl, så vi klev lättade ut i ankomsthallen. Nu återstod att få tag på lite CAD och lista ut hur vi skulle ta oss till hotellet. Bankomaten ville inte ge oss några dollar, så jag växlade några euro jag hade sedan Dublin. Köp 1.05, sälj 1.50 typ, men det kändes ju lite bättre att ha lite cash ändå. Vi tog tåget till Union station och sedan tunnelbanan 5 stationer till Collage, därefter var det mindre ån 200 m  promenad till Holiday Inn. Google Maps ansåg att de tre milen från flygplatsen skulle ta en timme med taxi, så tåget kändes bra ut flera synvinklar. 

Återkommer i morgon med våra äventyr,  men vi kan väl säga att det luktar maja i vartannat gathörn (Amsterdam är dessutom Torontos vänort) och på McDonalds samlas riktigt konstiga människor. Plus Berglunds. 

Och klockan halv tre i morse kom jag på att jag glömt kolla skräpmejlen, men inte heller där hade vi fått mejl från myndigheterna. Det tackar vi för. 

Sedan sist har SAS piloter strejkat, men också hunnit komma tillbaks i tjänst. Det senaste vi hörde var att de skulle rösta om avtalet i respektive fackklubb, men om det har skett så var det ingen nyhet längre, så hur det gått vet jag inte. Men ur resesynpunkt var det bra att inte ha semester i början av juli i år. Har en kollega som kom hem efter 29 timmar och 5 flygplatser från en resa till familjen i mellanvästern, och det är ju långt från den bekvämlighet som ett direktflyg väntas ge...

Det är väl bara att ta en dag i taget, den här veckan har vi haft en vattenläcka i källaren (åtgärdad nu i form av två pluggade rör och ett beslut om att vi inte har vatten upp i duschen och köket på ovanvåningen, vi har två fungerande ledningar upp till bottenvåningen), den nya gräsklipparen Cosmo af Kyrkogatan har kört sönder ett knivblad så pass att gängan slogs av, så han är hos doktorn och jag har ett ilsket rött knäveck som nu förhoppningsvis ska åtgärdas med antibiotika. Om en vecka ska vi rapportera till kanadensiska myndigheter om vår ankomst och kanske får en eller två av oss vara med om ett "random mandatory" covid-test. Svar kommer i så fall inom 72 timmar och befinns man då smittad, så får man sitta i karantän på något vis. Nåväl, det är bara att ta en dag i taget.

Önskemål: semester så sent som möjligt. Nackdelen med det är att vissa andra tycker att sommaren är över och planerar verksamhet som man förväntas vara med på. Så Kristina fick ett par dagar i september då hon bör vara i Stockholm och ingen annanstans. Men med lite resonemang och tänjande i andra änden så kanske vi skulle kunna planera för en USA resa ändå, om katthotellet hade plats. Det fick vi klart i går, så i dag bokade vi flyget.

SAS till Toronto (ny destination från i sommar) och hem från Chicago. Lite underhandsundersökningar i veckan har lett till att det verkar vara enklare (och också något billigare, eller mindre dyrt i alla fall) att boka hyrbil enväg om man håller sig inom USA och inte blandar in Kanada också. Men vi har ju kört kanadensiskregistrerad hyrbil i NY, så vi vet att det går, men eftersom vi aldrig åkt Greyhound buss så kunde det ju vara en idé att göra. Från Toronto till Buffalo tar det 3 timmar.

Då uppstod nästa kludd, man kunde boka i förväg på nätet och fylla i Sweden som boendeland, men alla andra uppgifter hörde samman med USA. Så postnumret hamnar i Charlotte, North Carolina, och telefonnumret gillades inte alls. Google fick bli vår hjälp, det går tre bussar om dagen och den vi ville boka är den enda som inte har ankomst sen kväll eller mitt i natten, så här chansas inte. En 11 år gammal Tripadvisor tråd föreslog att använda sig av .ca istället för .com och voila, då gick det både att fylla i land och Skåne County korrekt, så nu har vi biljetter. De kan dock ha dragit 2 x biljettavgift hos Eurocard, men det slåss jag med en annan dag. Nu ska vi försöka få tillbaks den där gamla känslan av att längta efter något, se fram emot något, den som man kunde känna ibland innan mars 2020.

I dag var killarna inte alls sugna på att åka bil, så Makers försvann in bland jullådorna och Buffe fick jag locka fram från ett bra ställe under sängen. Vi brukar stänga dörren upp, men hann inte det i dag. Konsert hela vägen till Ängelholm så klart. 

Anlände till Kastrup vid 15-tiden. Tekniken har gått framåt de senaste åren, eller så får man tolka det att personalstyrkan på ett hotell har minskat. Det behövs ingen reception, här har man en kombo med bar, eftersom man uppmuntrar gästerna att själv sköta incheckningen och fixa nyckelkort. Det funkade till vår förvåning 😊. 

Tog en promenad in till terminalerna för att se om vi kunde äta middag där. Det slutade med att vi köpte en flaska vin på 7eleven, Johan fick köpa sallad i ett fik och jag tryckte hem ett BK mål. BK på Kastrup är inte precis diabetesvänligt. För det måste vi ju ta hänsyn till nu, Johan fick besked om att han har diabetes den 1 december och vi övar oss i hur världen behöver anpassas. 

Kastrup 2 år efter det att WHO deklarerade att vi har en pandemi är bara en skugga av sitt forna jag. I morgon får vi se hur det ser ut innanför säkerhetskontrollen. 

I dag fyller Johan år! För ett år sedan var vi på High Chaparall denna helg, varmt var det. I dag är det mer lagom, så när det är dags att packa inför nästa resa så tvekar man om det är shortsväder, eller om man kanske måste ha långärmat i bagaget. Det blir som det blir, jag har kollat med hotellet i Kristianstad att de har strykjärn. Bra, då sparade jag dyrbar tid i dag och kunde bara trycka ner mina kläder i väskan. 

Uppdaterar Astrid II, det tar tid, så jag har strypt uppdateringen till karta över de delar i Europa som jag hoppas vi ska kunna köra genom. Just nu är 58% uppdaterat, får hoppas att jag kan gå och lägga mig i lagom tid... Katterna lämnas på sitt hotell i morgon bitti, sedan frukost hemma och därefter färd till Kristianstad. Vi har registrerat oss för resa i Slovakien på hälsosida och för en e-Vignette, i Tjeckien ska vi inte behöva registrera oss om jag förstår det rätt, men i år ska vi stanna och köpa vignette. tro inte annat. Österrike likaså, verkar inte vara några fler saker att hålla reda på där... 

På återseende!

Var förra sommaren osäker, så är det inget mot hur det känns nu. Då har vi ändå båda blivit vaccinerade och har våra covid-pass i näven, så det borde kännas okej. Jag följer EU:s sida reopen Europa och konstaterar att det 2021 finns mycket mer restriktioner än i fjol. 

Nåväl, vi har två stopp i Kristianstad i sommar, dubbelt upp mot i fjol, så vi får se hur vi kan lägga upp en resa som inte inkluderar Kyrkogatan i alltför stor grad. Vi hoppas på en resa söderut och efter stopp i Skåne också en vända norrut.

Återstår två arbetsdagar till sommarsemester 2021!

Parkeringkaoset i går renderade givetvis till frukostkaos i dag. Vi hittade två puffar vid receptionen där vi placerade oss. Johan gav upp kaffeköandet, men annars tog vi väl för oss. Något avstånd på 1 meter var det inte tal om. Betyget för Holiday Inn express i Trier blir därför 10 för rum, bekväm säng och kuddar (bäst sedan Radisson i Prag), men minus 100 för parkering och frukost. De bör fråga sig om de verkligen ska sälja ut alla rum, och om de gör det tipsar jag om Havshotellet på Limhamns strategi: man får boka tid för sin frukost, så blir det inte smockfullt och anti Coronasäkert.

I dag gick det inte längre, utan vi fick fälla baksätet och lägga handbagaget där. Tog sevärdheterna i den gamla staden, med Nigraporten och gamla torget. Söndag morgon var perfekt att gå en stund där. Något vi som är så amerikaniserade inte vant oss vid är ruhetag; att det mesta är stängt en söndag i Tyskland. Vägarna ägs inte av lastbilar, men rastställena är istället fyllda med dem som bara väntar på att det ska bli måndag så att de börjar rulla igen. 

Astrid tog med oss på alternativa vägar i dag, när det tjocknade och blev köer på motorvägen så körde vi ut på landsbygden för att ansluta ett par mil framåt igen. Det märks vilka som har GPS med trafikinformation, för en liten rad av bilar tar plötsligt en ologisk avfart och har sedan följe en stund 😊.

Bor i gamla stan i Bremen och har hälsat på stadsmusikanterna redan i kväll. Statyn står bara ett par kvarter härifrån. Förutom det gamla och nya rådhuset så var det rätt många "tivolivagnar" där, för alla sorters junk food. Det ser lite skrikig ut med en rosa yoghurtbägare intill statyn med stadsmusikanterna. 

Har börjat finslipa planerna för de sista nätterna, det blir nog Flensburg nästa innan Danmark och så lutar det åt broarna hem från Jylland till Skåne.

I går drabbades vi av ofrivillig radiotystnad, orsakad av osäkert Wifi som stoppade i stort sett allt vi försökte titta på, men nu är vi tillbaks.

Lämnade Alsace för Champagne. Styrde mot Epernay, där bland andra Moet & Chandon hör hemma. Vi tittade in i deras lite upphaussade butik, men köpte inget. Fortsatte längs Avenue de Champagne och tittade in hos tre andra tillverkare. Där handlade vi med oss några flaskor att ha i höst och minnas tilbaks.  

Fortsatte mot Reims där vi checkade in på vårt hotell som hörde till Best Western och som uppenbarligen inte hade tillräckligt hög säkerhet för våra digitala prylar. Traskade iväg till Leclerc, som nog skulle kunna vara Frankrikes svar på Walmart. Vi trodde att vi skulle kunna äta middag på en restaurang i komplexet men de öppnade om en timme, så vi köpte med oss mat från affären och åt på rummet. 

Utanför hotellet stod två bussar som kört migranter, men som också nyttjade hotellet för nattvila, så vi flyttade bilen som stod parkerad mitt i gruppen av män som föredrog att sitta utomhus istället för att gå in. I morse var de borta, Johan sa att de körde vid 6. 

I dag började vi med ett ytterligare besök på Leclerc och köpte lite rött vin från Frankrike. Nu blir det ju förmodligen vitt framöver. Sedan körde vi till Verdun. Om du inte minns historielektionerna om första världskriget så får du googla på Verdun. Februari till november 1916 krigade tyskar mot fransmän här i 300 dagar. Runt 300 000 soldater beräknas ha avlidit. Varför var vi här då? Tja, för att få lite mer kunskap om det som hände för lite mer än 100 år sedan.

I går besökte vi Chaumont, en stad där USA hade högkvarter för sina AEF (American expiditionary forces) andra halvan av första världskriget. Vi tog foton på en minnesplakett efter att först ha förklarat för den kvinnliga vakten till gendarmeri skolan som nu huserar där, vad det var vi var ute efter. Fick visa Googlebilden från telefonen som bevis. Varför var vi då där? Jo, för att Johans farfars bror, John (i USA, Johan i Skåne) Berglund var i Frankrike under kriget och för att hans barnbarn Janet gav oss förtroendet att förvalta en klippbok där två brev fanns bevarade. De är skrivna i november 1918 och februari 1919 och skickades från John till hans unga hustru och den 13 februari 1918 föddes deras son Leonard, så John nämner sonens ettårsdag i brevet som skrivs i i februari. Där skriver han ockdå om en fruktansvärd tågolycka som sker när fransmän är på väg hem från Belgien, så det borde väl ändå gå att hitta information om detta på något sätt och därmed veta mer exakt om var John befann sig.

Efter Verdun styrde vi kosan mot Trier i Tyskland, men fick Luxemburg på köpet. Resans billigaste bensin, 1,09 euro per liter. 1,51 tankade vi för längs motorvägen i FR... utanför hotellet i Trier var det totalt parkeringskaos. Alla märkta p-platser var upptagna, en fin klassisk Mercedes stod parkerad på tvären, liksom en dyr Audi, utanför entrén (egentligen stod de rakt, alla andra platser var på snedden). Vi dubbelparkerade efter två misslyckade försök att hitta en ledig lucka och killen i receptionen hade två förslag åt oss. I en kurva vid infarten, visst var det en byggarbetsplats men i imorgon är det söndag och ingen är där då, eller 300 m längre bort vid ett friluftsbad.

Ett problem med hotellets infart är att det bara går att nå från ett håll. U-svängar är inte tillåtna i närområdet så det blir ganska mycket krångel och det var tät trafik. Vi kom vid 16-tiden, då förväntar jag mig inte att det inte finns parkeringsplatser lediga. Det tog nästan en timme innan vi kunde checka in efter att ha hittat en parkeringsplats.

Hotellet måste vara splitternytt, det luktar så i vårt rum, kanske är inte utemiljön klar ännu, kanske hade ingen väntat sig en sådan anstormning sommaren 2020. Kanske fanns det finstilt skrivning att inte alla kan få parkering? Nåväl, vi ställde oss vid badet, gick de 300 meterna till hotellet, checkade in.

Tittade ut en gång till och såg en lucka i raden av bilar på grusvägen och bestämde oss att flytta bilen en sista jä**a gång. Jag passade platsen, Johan hämtade bilen. Därefter gick vi till grannhotellet, Balkan restaurang och hotel. Det blev schnitzel igen för Johan och Cordon Bleu för mig, plus magsyrepiller. All lust att titta på sevärdheter i denna tvåtusenåriga stad försvann lika snabbt som hotellets lediga parkeringsplatser. Vi tar det i morgon på väg norrut. Nu bokade vi två nätter på Radisson i Bremen och jag har ringt för att försäkra mig om att de har parkering...

I dag hade vi ungefär 60 mil att köra, målet var Alsace. Massor med vägarbeten och tidvis ganska långa köer. Det blåste jättehårt tidvis. 

Vi har dock bosatt oss i Kehl, bara en halvmil från Strasbourg i Frankrike. Hotels.com föreslog ett hotell med adress Bierkellerstrasse och vi nappade. Bilden i huvudet var klar över hur det skulle vara; rustikt med ägarfamiljen boende på stället, en schnitzel till middag. Några öl.

Det var väl inte riktigt så, vi klev in i en tom och mörk reception/pub/restaurang och ringde efter en stund till stället, tur att telefonen var vidarekopplad för jag hörde den minsann där jag stod. Killen som svarade pratade om en Key box eller key board som skulle finnas där, men jag såg inget. Ingen fara, jag är där om tio minuter sa han. Så kom Johan in (han parkerade om bilen, den kunde stå på hotellets gård) och pekade på en låda för nycklar som satt ute i korridoren. 

Nå ja, vi väntade in killen som slog en kod och vips ramlade nyckel nr 15 ner. Nu pratar vi nyckel för nyckelhål man kan kika igenom. Rum nr 15 var beläget två trappor upp, längst ner i en mörk korridor även när man hittat lysknappen. Har hängt upp vårt resebrandlarm, för här blir det att hoppa ut i murgrönan om det börjar brinna. Till kiwiträdet når vi inte...

Det blev ändå en schnitzel till middag för Johan, själv åt jag en flammekuchen. I morgon åker vi vidare mot vinodlingar och, tror vi, ett hotell på en vingård.