Befinner oss nu i Bloomington, Minnesota. Granne med Mall of America och flygplatsen Minneapolis/St Paul. Ja, vi har redan varit inne och kollat lite, men det var mest för att få lite sen lunch i oss och gå ett varv runt på en våning. I kväll blir det troligen middag på TGIF som är granne med hotellet. Sedan senaste "riktiga" inlägget har vi gjort så mycket att jag nu måste kolla snabbt bland fotona i kameran för att inte snurra till det alltför mycket... 

Vi började söndagsmorgonen med att besöka kapitolium i Springfield. Vi såg att det lyste, så vi öppnade dörren och gick in, och träffade tre säkerhetsvakter som inte hade så mycket att göra förrän vi kom... Vi fick eskort till hyllan för turistinformation och ett trevligt samtal med en av dem.

Sedan satt vi Astrid på Jefferson City, huvudstaden i Missouri. På väg dit passerade vi verklig landsbygd och åkte såväl på motorvägar som en väg som bara var ett väldigt tunt rött streck på kartan. I JC hade man byggnadsställningar runt en av ingångarna till kapitolium. Det känns som ett tema den här resan...

Vi åt frozen yoghurt och skrev vykort hem som vi hittade tvärs över gatan i en Hallmark affär.

Nästa anhalt Harrahs kasino och hotell i Kansas City. Superfräscht rum, första gången någonsin jag haft ett badrum som faktiskt bestod av två rum, med ytterligare en dörr in till toan... Och med badkar OCH dusch. Med guldkranar.

Vi började med buffémiddag, spelade sedan bort några dollar på de billiga maskinerna och kunde sedan konstatera att Johan numera är berättigad till en buffé gratis på måndagar om man köper en till fullpris. Så är det att vara 50... Vi vet att de har seniorpriser från 55, men här gäller det att vara om och kring sig! Såg också en baseballmatch på tv där vi fick vara med om Boston Cubs pitcher Jake Arietta göra en non-hitter mot Los Angeles Dodgers. Historiskt... "Kusin" Janet skulle vara stolt över vårt baseballintresse! 

Utsikt över Kansas City och delar av en kasinoparkering.

Nästa morgon lämnade vi hotellet tidigt, wifi kostade 12 dollar, därav vår radiotystnad denna period. Med andra ord inget behov av att kolla vad som hänt i världen på morgonen och receptionisten rekommenderade avresa innan klockan 8 eller efter 10 på grund av rusningstrafiken i Kansas City. Nästa mål var Topeka, huvudstaden i Kansas. Vi hade nämligen konstaterat att "en omväg" om Kansas och Nebraska skulle kosta två extra timmar på resan, så det var väl lika bra att ta?!

Kansas huvudstad bjöd på karta över närområdet, både på tavla och på papper. Därför visste vi redan innan vi gick runt hörnet att Frimurarna hade sitt hus där.

Vi hittade en giftshop/antikaffär som hade öppet bredvid en Quiznos och ägarinnan var hur glad som helst att sälja vykort till svenska turister. Kortet hem från Topeka blir därför ett där det på baksidan står att det kostar ett cent att skicka inom USA,  två utomlands.

Givetvis hade man börjat ta fram julsaker...

Frukostmacka blev det på Quiznos. Sedan surade Astrid. Hon påstod att det skulle ta kortare tid att köra till Lincoln, Nebraska, via Kansas City (sådär 45 mil) istället för en annan väg (27 mil). Vi trodde henne inte, och vi hade rätt...

Lunch med utsikt över kapitolium i Lincoln, första gången med cheeseburgersallad för min del...

Johan i Lincoln fotograferar Lincoln.

Vykortsskrivande innan lunchen kom på plats.

Min tur att köra bil = Diet någonting.

Nebraska kan nog ha rätt jobbigt vinterväder, men vi har haft varmt hela vår resa. Hann sedan till Des Moines, eller närmare bestämt till Urbandale, där vi bodde på Super8 I natt. Billigt. Sunkigt. Inte den bästa inomhusluften... Trots det opålitliga wifi:t lyckades vi boka de kommande nätterna här, så vi kan väl se gårdagen som ett undantag. I morse blev det besök vid Iowas kapitolium... 

Downtown Des Moines.

...innan vi styrde norrut mot Minnesota och St Paul. Där hade de verkligen renovering på gång, och vi hittade inget fik för lunch eller toa, vilket vi hade behov av. Så nu vet vi hur en vårdcentral ser ut i USA. Där finns det toaletter. Vi gick både in och ut därifrån och såg ut som om vi visste var vi kom ifrån och vart vi skulle...

Väl inslaget kapitolium i St Paul, Minnesota.

(Psst. Där inne finns toa...)

Nästa mål innan hotellet var att besöka Fort Snelling National Cemetary. James Berglund, bror till såväl Johans farfar Per som Janets farfar John, är begravd här. Det är en enormt stor begravningsplats, men vi var ändå först vid själva militäranläggningen och sedan vid nationalparken och fick väganvisningar därifrån innan vi hittade fram. Där skrev man in namnet på den man sökte och kunde skriva ut en karta för att hitta rätt.Värt att nämna är att kyrkogården verkligen är nästgårds till där vi nu befinner oss. Den är stor, enligt Wikipedia finns här 208 000 gravar och kyrkogården har funnits sedan 1870.

I sektor J, plats 842.

Besökscentret, beläget i kyrkogårdens ena hörn.

Här vilar James Berglund, Minnesota, född Carl Hjalmar Berglund från Lyby, Skåne.

En liten del av kyrkogården...

Lördag i dag, två veckor sedan Johans födelsedag och kalas. Förra lördagen var vi i Detroit. Smälta upplevelser får vi göra sedan... 

I dag behagligt lördagslugn på vägarna. Många vägarbeten, men i dag utan arbetare och normal hastighet i de flesta fall. I motsatt körbana såg vi i morse två bilar som stannat vid ett bylte nedanför en bro, vilket vid en snabb analys var en människa som troligen hoppat. Om detta hänt nyligen eller det bara var de som stod vid vägkanten som förstått vad de sett när de körde förbi, det vet vi ju inte. Snart mötte vi utryckningsfordon av alla slag...

Stopp vid Edinburgh Premium Outlets och supershopping på VF outlet i en timme. Medger att jag gottar mig när jag måste hänga tillbaks en kjol i storlek S då den var för stor i midjan... Sedan Levis på begäran, men jag vill bara påpeka att man får ett par Lee för 8 dollar, vilket är 5 par på varje Levis, OM man köper två par, annars är det 6 par Lee för ett par Levis... :) 

Astrids uppfattning om vad som var citycenter i Indianapolis skilde sig från vår, men visst hittade vi till kapitolium ändå. Vykort var knepigare, men efter tre försök fixade vi även det. Efter en liten paus på Starbucks med påfyllning av energi samt utsläpp av annat (och ja Agneta, efter en hel del letande under disken hittade han en mugg som du efterfrågat!), fortsatte vi mot Illinois. Äntligen fick vi tillbaks vår timme vi förlorade på väg till Michigan!

Publik konst i form av ett ta-om-du-vill-lämna-om-du-hellre-vill-det-bibliotek i Indianapolis.

En annan form av konst.

'

Chicago kallas ju för "Windy city", men det stämmer inte med dagens väder. Vi började med promenad söderut med Macy´s i fokus. Klev innanför dörrarna 9.15 och var tveksamma om man faktiskt öppnat, då vi nästan var helt allena. Eftersom de har sin "One-day-sale" i dag så öppnade de en timme tidigare än vanligt, men det gällde dock inte Visitor center eller de kaffe-ställen som fanns. Eftersom vi ville hämta ut ett 10% rabatt-kort för besökande fick vi vänta till de öppnade klockan 10 och då hade vi oturen att hamna efter fyra kanadensare där ingen pratade engelska, men en försökte. Den stackars kvinnan bakom informationsdisken fann sig plötsligt vara turistbyrå för några som inte förstod alls vad hon än sa, men var vänlig och professionell nog att försöka förstå. Nåja, till slut blev det vår tur ändå... Johan och jag gav oss därför varsin timme till shopping med återsamlingsplats Starbucks längst ner i varuhuset. Jag kom dit med en liten påse och Johan med en stor kass(e).

Nästa uppehåll blev Millenium park och Cloud Gate/Bönan.

Mycket folk som var där och tittade vi upp i himlen så kunde vi se flygplansformationer som puffade ut text, det var faktiskt lite häftigt.

Det pågår en Air- & Watershow denna helgen och lite av det såg vi alltså. Gick sedan Michigan Avenue eller Magnificent Mile norrut igen, (hittade A&F, Elin) och pausar nu en stund på hotellrummet. Har sett massor av Cardinalsfans på stan, matchen mot Cubs startar snart.

Vaknade till en behaglig dagstemperatur i dag - för första gången under resan har vi kunnat promenera utan att svettas fullständigt bort. Vi tog spårvagnen över bron till Missouri och valde att gå av på Union Station, där vi bodde under vårt besök i staden 2008. Då var det Hyatt som ägde hotellet på den gamla vackra stationen, nu är det ett Doubletree hotell (Hilton). Den gamla centralhallen med ornament och guldfärg i det välvda taket är nu lounge/bar/entré till hotellet.

St Louis var ju "porten mot väster" för många nybyggare och för hundra år sedan var staden en riktig järnvägsknutpunkt. Den moderna Amtrakstationen delar utrymme med Greyhounds bussterminal och det är inte alls samma tjusning. När vi var här och sedemera tog tåget till Chicago/New York höll de dessutom på att renovera den terminalen och vi fick kliva på tåget mitt ute i ingenting, långt ifrån dåtidens tjusning!

Vi gick sedan tillbaks mot Mississippi, för vi tänkte att Downtown var centrum, men inte ett levande sådant, märkte vi snart. Macy´s - dit kan vi gå! Nä, de hade lagt ner... Träffade sedan en man som vi pratade med en stund och han berättade att det de senaste åren flyttat 13 000 människor till Downtown, men att annan verksamhet å andra sidan flyttat ut i stället. Och Macy´s fanns på sex köpcenter inom ett par mils avstånd, så det är inte konstigt att butiker försvinner inifrån stadskärnorna. Laclede´s landing såg i alla fall nästan ut som senast, Morgan Street brewery hade möjligen expanderat i kvarteret, men de hade fortfarande god öl och bartendern pratade vi säkert med en timme, då han inte hade speciellt mycket att göra och vi gärna vilade och pratade bort en stund. På vår promenad stannade vi dock till i en konst(ig) park med många roliga konstverk, varav vi själva blev del av ett.

Gick sedan förbi the Arch, det halva McDonalds M:et som står som en symbol för just "porten mot väster". Eero Saarinen var arkitekten bakom detta verk, dit vi åkt upp en gång och aldrig mer. Men de har en intressant utställning undertill där man får läsa och lära om Lewis och Clarks upptäcksresa för drygt 200 år sedan i det som nu är de centrala och västra delarna av USA. St Louis Cardinals spelade i kväll hemmamatch (baseball) och svartabörsförsäljarna var redan i farten när vi spatserade runt Busch stadion, men vi var inte intresserade. Vi åkte i stället tillbaks över bron till Illinois, spelade lite på casinot, åt buffé (2 för 1 visade det sig oväntat), spelade lite till och givetvis gick casinot med vinst, även om det tog en stund för dem att hämta hem pengarna i dag.

Måste också få dela med mig dagens skrattanfall som inträffade i morse när Johan skulle se hur storleken på de nyinköpta kalsongerna stämde överens med de svenska storlekarna. Om vi säger så här: vill man kalsongrycka min man behöver man inte kämpa särskilt länge. När han spillde lite sås på skjortan vid bufféätandet så hade man lätt kunna dölja den med underkläderna... Trots att fläcken satt i brösthöjd. Så dagens note to ourselves: XL behövs inte.

I morgon åker vi 15 mil till Springfield, lär oss lite mer om Lincoln och går på countrykonsert med Kip Moore och Toby Keith samt besöker Illinios state fair. På återhörande!

- i alla fall på ESPN. Johan tittade i går kväll, men det var visst en landskamp mellan Mexico och Italien, inga kändisar där inte...

I lördags hade Swansons sin sedvanliga resedag i Osby och vi var där och hade många trevliga samtal med representanter från olika reseföretag och turistbyråer. NCL:s man på plats kände igen oss direkt och var säker på att nya fartyget Breakaway kommer att bli något vi gillar (vi hade ju ytterst svaga planer på att åka med jungfruresan över Atlanten nu i april) och med Swanson junior pratade vi Austin och musik. Med en representant för Florida/Orlando kom vi fram till att baseball är något man verkligen måste vara född amerikan för att förstå (han var engelsman, boende i USA sedan 20 år), för att inte tala om Nascar... Längtar efter nästa resa!

I dag har vi åkt en av väldigt många trolleyturer man kan välja bland här i Boston. Vädret har varit ljuvligt och det var skönt att vila apostlahästarna och ännu skönare att inte ens behöva fundera på att köra själv. Boston Red Sox spelade hemma för tredje dagen i rad mot Nationals från Washington och det var mycket folk i rörelse runt Fenway Park. Vi har också sett att Boston har ett alldeles eget Washingtonmonument, även om det här kallades för Bunker Hill monument. Inte för att det stod på Bunker Hill, för det gjorde det inte, men ändå... Trolleyturen bestod av två delsträckor och däremellan åkte vi en 45-minuters båttur.

Vi bor i Quincy, på Marriott, och gissningsvis till halva - en tredjedel av priset mot att bo inne i Boston. Hotellet har shuttlebus som vi har åkt till och från tågstationen Quincy Adams, dit röda linjens tunnelbana går. Vad som inte syns tydligt på kartor är nämligen den höjdskillnad som finns i verkligheten - avståndet till tågstationen är inte så långt (vi ser stationen från vårt fönster), men hotellet ligger högt uppe på en höjd, så om man inte vill ta vägen via ett parkeringsgarage (där man i så fall får gå in på taket och ta sig ner igenom) så blir promenadsträckan lång om man måste gå runt alltihop.

I morgon beger vi oss till Jersey City, där vi bor de sista fyra nätterna. Då är vi långt ifrån detta flådiga hotell med duntäcke och fem sköna kuddar var, men det är helt okej, om det i alla fall är i någorlunda samma skick som sist vi bodde där.

I dag har vi kört många mil och därmed ännu fler miles. Vi började strax innan halv åtta i morse i Charlotte, North Carolina. Ett antal mil senare har vi passerat Virginia, West Virginia, Maryland, Pennsylvania, New Jersey, New York och slutligen drygt tolv timmar senare hamnat i West Haven, Connecticut. Runt New York City försvann vår countrykanal på radion och vi lyssnade därför på nyheter för en gångs skull. Det var vi glada över senare, eftersom vi där fick reda på att Yankees och Mets skulle mötas i baseball och att all trafik till områden som kunde räknas som i närheten av Bronx var belagd med långa köer och kaos. Astrid hade för sig att vi skulle åka mot Boston via George Washington Bridge, men det satte vi stopp för och lyckades därmed förmodligen korta vår resa med ett par timmar genom att ta en omväg... Yankees har förresten vunnit med 9-1, ser vi på tv nu.

Gårdagens konsert med Jimmy Buffet och hans "korallrev" till band var verkligen en upplevelse. Den utspelades i Verizon Amfiteater, vilket innebar en scen under tak i en sänka och det fanns stolar både under och utanför tak, plus möjlighet för tusentals att sitta på gräset i sluttningen ovanför. Och det var verkligen tusentals personer där. Många var glada i hatten, men det var ändå mer familjestämning och på parkeringsplatserna innan konserten grillade folk och hade tailgate-partyn runt sina bilar. Fansen kallas "Parrotsheads" och såväl män som kvinnor uppträdde både med bastkjolar och uppblåsbara papegojor på huvudena. Vi hade superbra platser och det var väl värt slantarna det kostade.

 Tail-gate party! 

 Och med tanke på att en av de populäraste låtarna handlar om hajar och "fins to the left, fins to the right" är vi följdaktligen välkomna till Fin-land!

 Några av de åskådare som besökte konserten:

Här fylls himlen av badbollar. En av grejerna papegojhuvudena gör är nämligen att studsa runt badbollar före och under konserten. Gissar att även folket på scen hade ett och annat finger med i spelet.

Och med Jimmy Buffet är klockan allid 17 någonstans (och därmed finns alibi för en drink!):