Befinner oss nu på ett enkelt motell mitt ute på en potatisåker i Tunica County. Men bra wi-fi har de! Har ägnat eftermiddagen åt att åka runt och besöka traktens kasinon, som inte ligger ett dugg koncentrerat, som man kanske är van från Las Vegas eller Atlantic City. Nej, det är många potatisplantor mellan dem. Avslutade med middag på Sams Town (skaldjursbuffé var det i kväll) och Johan åt skaldjur och grodlår, bland annat. Sedan vann vi 25 dollar på en Elvismaskin, så vi cashade ut som vinnare. Fråga inte hur dagens saldo är, bara.

De två senaste dagarna har vi alltså tillbringat i New Orleans. Vi har svettats som attan, försökt att tillbringa så mycket tid som möjligt inomhus, eller åkt spårvagn istället för att gå i "onödan". I går var vi på WWII muséet och såg intressant utställning om D-day. Vi såg också en 4 D föreställning med Tom Hanks som speaker, Beyond the boundaries, mycket tekniskt avancerad och intressant. Som europé kan det vara nyttigt att påminnas om att det pågick ett krig i öster också och att det inte tog slut förrän atombomberna släpptes i Japan i augusti 1945. Det var länge sedan nu, men det kan ändå vara bra att fundera lite över, sätta i nutida kontext och komma ihåg varför rasism och intolerans måste bekämpas.

Vårt hotell visade sig ju vara det som Johan och Mats bodde på för x antal år sedan. Den gången fick de betala vykort som någon satt upp på deras rum, men denna gång slapp vi sådana incidenter. Däremot var rummet minst sagt annorlunda, jag fick som vilken tomte som helst bo på loftet, en spiraltrappa upp ledde till detta. Vi har också shoppat lite försiktigt. En lite rolig sak med spårvagnen - det står "How am I driving?" på den och ett telefonnummer. Det ser man ju oftare bakpå trailers. Jag vet inte hur  många sätt det finns att köra spårvagn på, men de förare som vi åkte med gjorde säkert sitt jobb bra.

Följer väderkanalen varje dag, det är ju trots allt hurricane season, men förutom hettan, så har vi det okej. I kväll ser vi på nyheterna att det nu är stora översvämningar i Colorado Springs...Det var för övrigt där det var stora skogsbränder i juni, så nog kan vädret ändra sig. I morgon kör vi in till Memphis och sedan vidare mot Nashville, Tennessee.

Skrivet i efterhand: på morgonen såg det ut så här utanför motellet; där borta över potatisåkrarna såg vi massor av luftballonger som kvällen innan visats upp på parkeringen utanför Sam´s  och Hollywoods Casinon.

Det är varmt. Jättevarmt. Återkommer med reseberättelse när vi kylt ner oss. Men vi hamnade på samma hotell som Johan och Mats bodde på en gång i förra decenniet. Så det kan bli! Nästa stopp, Tunica, Mississippi.

Vi hälsade på i alla fall påTabascofabriken, som givetvis har ett Visitors Center. Vi fick en presentation, smakprov och se film. Jag åt sedan hallon-tabasco-fryst-yoghurt. Ja, det var någon slags blandning och det var lite pepprigt, men inte så illa ändå... All Tabasco tillverkas här, dock odlas den mesta pepparen i Mellan- och Sydamerika. Moderplantorna som man tar frön från odlas här på Avery Island.

I New Orleans fylldes samlingen på. Detta är en gammal goding från 2007 och var den första i Absolut Vodkas stad-serie. Tillverkades i 420 000 exemplar och jag har sedan tidigare på eBay köpt en tom flaska med endast aromen av mango och svartpeppar kvar. Nu finns chansen att smaka också, om jag näns öppna den, när den nu har klarat sig så länge. Överskottet av försäljningen gick till orkandrabbade i trakterna kring New Orleans.

Var det blodhunden eller bassetten i Aristocats som hette Lafayette?! Nåja, det spelar ingen roll, det är i Lafayette i Louisiana som vi hamnat efter en dag där temperaturen varierat mellan 90 och 106 grader. Okej, i morse var det kanske bara 84, men fullt tillräckligt.

Vi började med besök på Southfork Ranch. Vi fick åka traktordragen vagn från Visitors Center till huvudbyggnaden. Där väntade guidad tur och sedan fick vi gå på egen hand. Bland annat in i en av presentshopparna, där Jock Ewings Lincoln MarkV fanns. DET är vad jag kallar bil. Och en semesterdröm gällande bagageutrymme. Mindre dröm gällande bensinförbrukning.

Här spelades alla utomhusscener in i "Dallas", för inomhusscenerna använde man studio i Kalifornien. Nu, i samband med "Dallas 2", har man också använt sig av en korridor inne i huset tillsammans med ett sovrum, där JR slutligen blev skjuten (eftersom ju Larry Hagman dog och slutligen måste skrivas ut ur serien), då man inte orkade åka till Mexico där scenen ska föreställas utspela sig. Jag kan inte påstå att jag kan min Dallas-historia så bra, men på en vägg i museét fanns en kartläggning av vilka band alla människor hade med varandra i serien, om de var släkt, gifta med varandra eller bara lierade. Det var många streck...

Vi fortsatte sedan till 6th floor museum inne i Dallas, där vi tittade på en utställning om mordet på JF Kennedy, för snart 50 år sedan. Johan var lite besviken och tyckte att det var bättre förra gången han var här tillsammans med Mats. Jag hade ju inte något att jämföra med, så jag vet inte. Men visst finns det utrymme för funderingar kring händelsen. Inte minst "tänk om skytten hade missat" - hur skulle dåtiden och nutiden ha påverkats av att presidenten bara nästan blev skjuten? Vi hade i alla fall inte befunnit oss på den platsen i dag, det är säkert.

I går körde vi om ett godståg, Johan räknade till fyra lok och 119 vagnar, fyllda med kol! I dag har vi kört förbi lastbilar lastade med bland annat fyra Toyotatruckar/16 golfbilar/två trailerdragare/gasolbrännare, motvikt och konstig pinne x 2. En helt vanligt dag på vägarna genom Texas och Louisiana!

I morgon åker vi till Avery Island, där Tabasco tillverkas, innan vi fortsätter till New Orleans. Har precis bokat två nätter på ett till synes trevligt hotell i Garden district.

Sitter nu lite oväntat på jättemysigt hotell i närheten av Southfork, ranchen där tv-serien Dallas spelades in. Anledningen till det är att Astrid hade just hotellet som intressepunkt och efter att ha diskuterat på allvar med henne i förmiddags (hon ville att vi skulle köra hit via Oklaholma, 20 mil längre sträcka men hon påstod ändå att den var snabbare) och hamnat i Dallas norra förorter lagom i eftermiddagsrusningen, så chansade vi på en "walk in". Vi kom överens om maxpris innan vi gick in, men eftersom det pris som receptionisten kom med låg långt under vårt maxtak, så var det inget att diskutera. Dessutom, inte helt oväsentligt, det är varmt utomhus i dag. Vi stannade nog på 102 grader, med 103 som högsta notering...

I dag har vi kört från Amarillo till Dallas/Fort Worth och kan konstatera att Texas ÄR stort, vi har sett gigantiska vidder (och så säger de att Skåne är platt?!), kört igenom småstäder som mer eller mindre sett nedmonterade ut och ibland nästan varit ensam på motorvägen. Har också besökt Walmart x 2, vilket har gjort att lagret på skvallertidningar fyllts på. I den första butiken hade man inte tagit fram de nya numrena, vilket ledde till att jag nu fått två exemplar av varje tidning. Här gäller det att läsa i kronologisk ordning, så att man inte missar något. I morgon blir det då besök på ranchen Southfork och sedan 6th floor museum inne i Dallas, det som handlar om mordet på JFK.

I morse gick vi och hämtade hyrbilen hos Avis innan vi checkade ut från hotellet. Det var en lugn söndagsmorgon och promenaden gick genom trevliga villakvarter och parker där människor som inte hade villa bodde. Vi kom till Avis tidigt, så vi lät flera gå före i kö, bara för att dra ut på det så länge som möjligt. Samtidigt som vi ville ha den så tidigt som möjligt måste vi tänka på när vi ska lämna den i Chicago, så att inte det blir alldeles för många timmar att vänta på O´Hare. Nåja, vi fick en silvergrå Jeep, Colorado-registrerad minsann (kanske för att en karl före oss i kö var väldigt tjatig om vilken som var deras största bil och till slut fick en Ohio-registrerad Durango - som det nästan stod "Den uppgraderar vi åt Berglunds och blir av med på köpet" på.

Vi gav oss av mot sydost och har konstaterat att Astrid totalt har tappat kontrollen över hur lång tid det ska ta att ta sig från A till B, eller från Denver till Amarillo. Det är som hon tror att vi inte har koll via Mapquest eller Google maps och kan ifrågasätta hennes uppgifter, för visst visar hon vägen, men inte riktigt som vi tänkt det. Resan gick bra, det var ett ställe som det blev köer och det visade sig vara en ort med renässansfestival just denna dag och köerna till avfarten på motorvägen gjorde att allt stoppades upp.

Vi korsade gränsen till New Mexico och körde i denna Woody-stat i någon timme innan vi nådde Texas.

Vi hoppas att ingen kommer ihåg Ola-Conny och Morgan på Big Texan Motel, men man kan ju ändå undra vad de anser om oss svenskar. På registreringskortet skulle vi skriva upp bilnumret och vi hade ju bara varit utanför bilen en gång (när vi tankade i Trinidad, Colorado), så vi hade inte lärt oss numret utantill. "Det står där" sa hon och pekade på nyckelringen. Ja, det ser vi också, men vad står det egentligen? Det ska vara tre siffror och tre bokstäver, men visst ser det där ut som en 7:a? Det är nog Z. Ja, det är det nog... Notering efteråt: En mindre SUV, rymmer fyra personer, men bagaget då? Ska man ha det i ett släp baktill? Detta var vad som rymdes, våra bagar fick åka i baksätet.

Vi fick bo i annexet, så på andra våningen till höger (mot öster, svalkande nog) bodde vi. Hotellrummet hade verkligen karaktär, med fönsterluckor av trä och flugpisk ingick i möblemanget, vilket behövdes eftersom det rastades hästar bredvid och det fanns mer än en fluga. Jag betonar FANNS. Johan är en hejare på flugpisk.

Badkaret kunde erbjuda jacuzzi och bredvid toan stod en "plumber" (avloppsrensare). Kanske var det därför dagens spolningar gick perfekt?!

Jag och en dinosaurie utanför stekhuset. Det är jag till höger.

Middagsdags: Vi delade en förrätt, med mozarellasticks, champinjoner och jalapeños. Och så "prairie oysters". Det kan Johan själv få förklara, jag har dokumenterat men försäkrar att jag själv bara åt vegetariskt den där förrätten. När detta skrives ett dygn efteråt går det ett antal program "Bizarre food America" på Travel channel och jag konstaterar att jag inte behöver TV, jag kan titta på Johans mat. Han påstår också att det var gott. Till huvudrätt åt vi varsin god bit oxfilé. Det är grejer det. Under tiden vi åt vår middag försökte två killar sig på att äta upp den berömda 72 oz-steken på en timme. Den första lyckades inte, tror inte nummer två gjorde det heller, även om vi gick innan hans timme var till ända. Till maten drack vi ställets mikrobryggda öl, de har haft eget bryggeri i två år med detta enligt vår chaufför till restaurangen. Här Johan med ett "ostron" och nedanför det Johans portion av huvudrätten.

Lördagen ägnades främst åt ett besök på Zoo. Även nu nyttjade vi hotellets minibuss, denna gång hade vi sällskap av en familj som skulle till Akvariet. Vi bokade också hemresa, så vid 16-tiden blev vi hämtade och fick skjuts tillbaks till Ramada igen. Det var inte speciellt långt att gå, i normala Berglundsfall skulle vi ha gått. Nu var det fortsatt varmt och Johans hals gjorde fortfarande ont, så vi åkte bil. Det var ett trevligt Zoo, med en hel del djur som i alla fall inte jag (Kristina) sett förut. Det var en leopard och en isbjörn som inte såg ut att ha det jätteskoj, men man gjorde nog vad man kunde för sina invånare. Vi såg bland annat en snöleopardunge, som var 2,5 månad gammal. Som vilken kattunge som helst varierade hon med att leka med mammas svans och sina leksaker ;o).

Flera katter. Denna bild är tagen strax innan de börjar bus-bråka och ett väldans rytande skrämmer slag på hälften av besökarna. Vi kattälskare stod däremot och såg våra små missar i stora kostymer. Jag är helt övertygad om att det är här de lägger upp taktiken inför den kommande kvarten.

När vi gått hela dagen på Zoo landade vi en kort stund hemmavid på hotellrummet innan vi tog den vanliga bussen längs E Colfax Avenue in mot stadskärnan. Där gick vi sedan och tittade på konstmuseet utifrån (ser verkligen ut som ett rymdfartyg) och lite konstig konst ute på stan.

Liten häst på stor stol.

Middag åt vi på Yard House, som skröt om att ha världens största utbud av fatöl. Vi delade på en "sampler" och jag fastnade sedan för husets IPA. När vi satt där som bäst så började det regna. Eller regna och regna, det var så att 25% av augustis normala nederbörd föll utanför fönstret. Till slut kunde vi inte hoppas längre på att det skulle sluta inom den närmsta tiden, så vi gav oss ut i det. När vi anlände till hotellet, återigen efter en bussresa längs avenyn, så var vi ganska blöta, trots Johans försök att hålla regnet iväg med sitt paraply.

Små barn på stor kvast. Vi insåg också varför vi inte sett delstatshuvudstadens Capitolium när vi passerat, för den var inslagen som i ett paket. Inte sådär väldigt imponerande...

Innan det började regna...

Nu surar jag. Allt jag skrev den senaste halvtimmen försvann ut i rymden. Återkommer kanske med berättelse om Stranaham's Colorado Whiskey. Och annat.

Detta skrivs i efterhand, när vi åter nått ett utmärkt Wi-Fi: Vi vaknade tidigt på lördagen och efter att ha utforskat det närmsta kvarteret och besökt hotellets business-center, så tog vi hotellets minibuss till Stranahan's whiskeydestilleri. Det är tredje gången vi upplever att Ramada har minibuss till förfogande för sina gäster. I Reno var det så, i Jersey City är det så (till och från flygplatsen i Newark) och i Denver hade man en radie om tre mile, där man skjutsade sina gäster. Visserligen gav vi 5 dollar i dricks, men det var ändå bekvämt. Vi kom i god tid till rundturen som Johan bokat hemifrån, men det gick ju att hänga i deras bar och läsa gratis annonstidningar under tiden.

Även här såg vi minsann Maker's Mark och Woodford Reserve, sida vid sida.

Vi gick rundturen i detta destilleri som verkligen kan kallas småskaligt. Inga Jack Daniel´s volymer här inte.

Efteråt fick vi provsmaka produkten och efter lite shopping i butiken (nej, whiskeyn köpte Johan senare hos den lokala spritbutiken, flera dollar billigare än på plats för tillverkningen) så åt vi lunch. Johan åt macaroni & cheese och jag tog en club sandwich.

Den första riktiga måltiden på amerikansk mark den här gången och vi blev så mätta att vi till kvällsmat sedan nöjde oss med en liten smörgås från 7Eleven...

Vi tog taxi från Stranahan´s till bryggeriet Great Divide.

Vi var ju dock så mätta att vi inte ens orkade provsmaka det minsta glas av deras varor, så efter lite fotograferande vaggade vi iväg ner mot 16:e gatan som har en mile med bara shopping.

Ja, lite restauranger också. Problemet var att det var väldigt varmt denna dag och Johan hade ont i halsen. Det, plus den höga höjden, gjorde att vi extra mycket längtade efter fungerande air condition. Det visade sig bara finnas på två ställen i stan, på Stranahan´s och vårt hotellrum. Resten av platserna vi flydde till var fisljumma... Så tanken att hyra cykel och trampa runt lite, det föll på värmen.

I stället tog vi buss hem, besökte spritbutiken bredvid hotellet och jag kom därmed till Absoluts alfabet och bokstaven C. Både Cherrykran och Cilantro finns numera i bagaget. Tur att vi aldrig kunde handla på Kastrup... (och skrivet i efterhand: vi kämpade på under resten av resan för att få ner volymen till en hyfsat lagenlig sådan. Vi hamnade ju i New Orleans lite senare också...). Cherrykran innehåller körsbär, vita tranbär och plommon och Cilantro koriander och lime. Efter att ha smakat Boston (och varianten Wild tea) så trodde jag att smaklökarna hade vant sig vid konstiga blandningar, men Cilantron tillhör inte mina topp-tio-favoriter, kan jag väl diplomatiskt säga ändå.

Har nu vaknat upp till en ny dag i Colorados huvudstad, Denver. Från det vi klev på buss 531 på Järnvägsgatan i Tyringe till vi steg ur taxin på East Colfax Avenue i Colorado tog det nästan ett dygn. Det är då man verkligen längtar efter en dusch, man prisar deodoranttillverkaren och undrar hur i hela friden man skulle klarat bara en minut till i de där kläderna som nästan får betraktas som farligt avfall. Och, inte minst, man är väldigt glad över att ha fått med sig allt bagage så att man inte måste gå ut och leta efter någon nödlösning att ta på sig.

Vi började morgonen genom att ta varsin balja kaffe på Starbucks, i väntan på att incheckningen till Toronto skulle börja. Från den arla morgonstunden på Starbucks hade vi "sällskap" av "Lydia, the tattooed lady" (som givetvis hette något annat, förmodar jag) med pojkvän. Det finns anledning att återkomma till dem.

Vid incheckningen fick vi veta att man ändrat på rutinerna i Toronto, att vi inte skulle ta vårt bagage och sedan förflytta detta några meter själv, som vi gjort vid tidigare tillfällen. Det innebar förr att man kunde handla taxfree på Kastrup och i Toronto lägga det inhandlade i resväskan. Icke nu, så det blev att lämna tillbaks en ny kvinna i Absolut Exposure-serien och en jeansklädd Absolut. Men, som kassörskan påpekade, vi kan ju handla när vi kommer tillbaks! Sådana regler de har, danskarna. På väg till loungen Copenhagen Apartments träffade vi minsann på "Melle" från Tyringe, som var på väg till Österrike. Loungebesöket kan vi verkligen rekommendera. Så lugnt, tyst, underbart sköna fåtöljer, utsikt över plattan, lite vin, plockmat och ett par tidningar att läsa. Det gör vi om. Här är Johans morgenmad.

På väg ut i C-piren möttes vi av en hyfsat lång kö till passkontrollen, vilket fick folk att fullständigt bryta ihop runtomkring oss. Som jag uppfattade det mer Londonresenärer än amerikafarare, men vi var å andra sidan kanske ute i mer god tid än de. Och svaret på deras frågor var: "Ja, det är passkontroll eftersom Storbritannien inte är med i Schengen och står du nu och berättar hur många gånger du har varit i London så kanske du kunde tänkt på det här lite tidigare än att stå här och gnälla." Eller: "Om du nu redan har sagt att ni måste tränga er, gå och gör det då, stå inte här bak i kön med oss och gnäll.". Vår flygresa inleddes med bussresa från gaten ut till den gate där planet faktiskt stod, vilket var hundra meter, max. Eftersom det var ombordstigning från den bakre ingången borde man kanske ha ropat upp radnumren i tvärtomordning mot det man vanligen gör, men inte. Resan gick bra, det blev tre filmer och ett Officeavsnitt för mig. Lincoln, Trance och Burt Wonderstone. Tre olika genrer, minst sagt. Våra matval var traditionella, chicken (Johan), pasta (Kristina) för den varma maten, chicken (för Johan) och vegetarian (för Kristina) gällande den varma mackan som serverades som extramål strax före landningen.

I Toronto skulle vi då anamma det nya sättet att "logga in", nämligen scanna våra boardingcard och gå till en skärm och se om våra namn fanns där, innan vi fick gå till immigration, tullen och efter en ny säkerhetskontroll komma ut till gaterna. Det fungerade väl sådär kan man säga, vi hade visst bara ett bagage tillsammans registrerat i maskineriet, och ombads därför att ställa oss i kön till en obemannad disk som eventuellt skulle tillhöra United, som ju var de som skulle effektuera den följande flygsträckan. När vi sedan stod där i kön och det ännu inte hade dykt upp någon servicevillig tjänsteman, kom en kvinna och efter att ha hört om vårt problem så föreslog hon att en av oss stod kvar i kön och att en skulle gå iväg till Air Canadas disk, för att ordna upp detta. Bakom oss i kön står då "Lydia" och när vi hör att det talas svenska, så hälsar vi så där lite bekant som man gör när man hör svenska någon annanstans än i Sverige. De ska också till Denver med United och hon hade bott där i tre år, så hon visste att man aldrig fick boardingcard utan var tvungen att ställa sig i kön. Jag tittade på våra boardingcard och tänkte att det var ju konstigt, vi får kanske nya?

När Johan frågar henne, som expert, om man ska ta taxi eller buss från flygplatsen till stan, svarar hon lite kantigt "Vi ska ju inte till Denver", men när hon inser att vi inte tänker hänga på dem rekommenderar hon ändå taxi. Sedan rusar Johan till AC och det dyker slutligen upp en kille bakom vår disk och kön börjar betas av. Vi har inte alltför många timmar innan nästa plan ska gå, så det är ju tacksamt. Johan kommer sedan tillbaks och säger att AC kan inte göra något förrän de har de boardingcard som jag håller i handen, så vi väntar på vår tur i Unitedkön. När vi kommer fram så bippar han korten och säger att allt är ok, han förstod inte riktigt varför vi stod i kö. Då KAN det vara så att den i familjen Berglund som har akademisk examen i service management något syrligt sa "Because we were told to so by the machine", innan hon svettig seglade iväg till AC:s disk. Bara för att konstatera att mannen där inte hade något till övers för killen hos United, som inte hade förstått att han behövde registrera båda bagagelapparna eftersom det bara fanns en där. Han följde därmed med oss tillbaks, och så hamnade vi bakom "Lydia" med sällskap. Vid det här laget är vi inte riktigt säkra på om det innebär att båda väskorna faktiskt finns med i Toronto eller om någon av oss skulle behöva handla nytt.

Sedan gick det ganska snabbt genom immigration. På flygplatsen i Toronto står det ständigt personal som ser till att om man fastnat någonstans, och plötsligt får bråttom, så tar de ut dessa ur kön och det är sympatiskt, jämfört med Chicago där det aldrig skulle fungera. Snabbkön där skulle väl innehålla fler än i den vanliga... Vi blev sena från Toronto, på grund av befarade oväder tvingades man planera om rutten lite och behövde extra bränsle, vilket ledde till att man plockade av två passagerare längst bak (de blev väl säkert väl kompenserade) och sedan skulle deras bagage plockas ut. Trångt i planet, 2+2 säten, man kunde köpa snacksboxar, men när vi ville ha varsin "Tapas" visade det sig att det bara fanns en. Då satt vi på rad 8... Detta ledde till viss iskyla från Johans sida och om möjligt ett ännu lägre blodsocker än rekommenderat. Vi satt mittemot "Lydia" som fick vara besvärlig och fråga en man om han kunde byta plats, eftersom hennes pojkvän fått sätet bakom oss. Mannen gick med på det (och fick sitta ensam). Så kan det gå när man inte ser till att boka hela resan i ett svep hemifrån...

Flygplatsen i Denver är stor, minst sagt, så det var många meter rullband och tågresa in till bagagebanden, där våra väskor väntade på oss. Båda två. Vi gick då tillbaks in och handlade vatten, Pepsi och ett par mackor var, innan vi på väg till taxiupphämtningen passerade bagagebandet där "Lydia" med sällskap stod och väntade på sina väskor. Då stannade bandet. Moahahahahaha. Vi hann se lite av landskapet innan solen gick ner, men det blir mörkt snabbt. Väl på hotellet fungerade allt perfekt, även om vi blev lite oroliga över våra grannar som trots skylt om att de vill ha lugn och ro ändå pratade ganska fyllehögt genom dörren. Genom väggen hördes dock ingenting, så det var en lugn och skön natt. Och angående toaletten och dess förmåga så citerar jag min litterära idol Jack Reacher: "Hope for the best, plan for the worst." Den här vattenklosetten verkar ha egenheten att man måste hålla ner spaken jättelänge för att skapa en virvel. Det är samtidigt ett risktagande, eftersom vattenpåfyllnaden då blir avsevärd, innan allt förhoppningsvis åker ut i evigheten. Slut på skitprat nu, vi är redo att upptäcka Denver! På återhörande!